Herravälde – Elin Olofsson

Det är försommar 1921 när Alice måste kliva in som direktör i sin makes ställe. Efter hans slaganfall upptäcker hon att allt är ett luftslott. Ingen går att lita på – allra minst hon själv. Rollen hon fostrats till spricker sönder och lusten till Halvard, den man hon gav upp, vill bara inte dö.

 

Så kommer Thomasine, som efter ett möte med mästermålaren Anders Zorn bestämt sig för att bli konstnär. Kan hennes tvivelaktiga förflutna vara Alice till hjälp? Samtidigt säljer pigan Brita uppgifter om sin arbetsgivare till tidningsmannen Gustaf. Deras relation påverkar till slut riksdagsvalet.

 

Herravälde är en härligt uppslukande roman. Jag sögs rakt in i berättelsen och ville inte att den skulle ta slut. Det finns en tanke, och en eftertanke, med allt som Elin Olofsson skriver. Jag tycker väldigt mycket om hennes språk och hennes ton.

 

I centrum av handlingen står tre kvinnor från olika samhällsklasser, och med olika livssituationer, vars vägar korsas i den lilla jämtländska byn. Det är brytningstid – kvinnor som börjar få makten genom rösträtt, fabriken som håller på att byggas och ska rädda bygden, arbetarrörelse som växer fram, och det gamla möter det nya. Det handlar om kön, klass och makt. Men allra mest handlar det om att ta makten över sitt liv.

 

Herravälde är ett skickligt romanbygge, med starka, levande karaktärer. Tidsandan är visserligen påtaglig, men karaktärerna är tidlösa. Det är kvinnokraft och glesbygd, två ingredienser som jag gärna läser mer om. Mycket mer.

 

Förlag: Wahlström & Widstrand

Antal sidor: 395

Utgivningsår: 2019