Go Tell the Bees That I Am Gone – Diana Gabaldon

Äntligen är den här, nionde delen i Diana Gabaldons episka Outlander-serie. Det har gått sju år sedan förra boken Written In My Own Heart´s Blood (Skugga av svek), trettio år sedan första delen Outlander (Främlingen). Det är lång tid, och en lång relation som vi många trogna läsare har med Claire, Jaime, och alla de andra. De första delarna i serien hör till mina största läsupplevelser någonsin, men de senaste böckerna når inte alls samma nivå.

Go Tell the Bees följer mallen vi känner igen – det är mycket resor kors och tvärs, det är en del krig (inte alls lika mycket den här gången), det är massor av operationer och karvande i sår, och letande efter försvunna personer. I ärlighetens namn är det samma historia som vevas runt i bok efter bok, det är inte så mycket nytt som händer. Här är det ovanligt mycket religion tycker jag, men det kanske är så det blir när både huvudpersoner och författare börjar gå in på ålderns höst.

Kan man älska något och samtidigt vara besviken? I så fall är jag det, igen. Jag älskar Claire och Jamie, att läsa om familjerna och deras liv på Frasers Ridge. Men ändå är jag besviken på att det inte blir en bättre helhet. Att det inte händer något avgörande. Det känns som om Diana Gabaldon kommer undan med vad som helst bara för att vi trogna läsare så gärna vill fortsätta att vistas i den här fantastiska fiktiva världen en stund till, en bok till, tusen sidor till.

Och tusen sidor till lär vi få, det kommer även en bok tio. Jag hoppas dock att vi inte behöver vänta sju år även den här gången.

Läs också An Echo in the Bone (Som ett eko), (Snö och aska), Det flammande korset, Trummornas dån, Sjöfararna och Slända i bärnsten.