Brevbäraren i Lizzanello – Francesca Giannone

Salento, 1934. När Anna och hennes make Carlo anländer till den lilla byn Lizzanello i södra Italien, vet hon att hennes liv aldrig kommer bli detsamma. För Carlo är hemkomsten efterlängtad, men för Anna, som är uppvuxen i norra Italien nära gränsen till Frankrike, innebär flytten en stor omställning.

De traditionstyngda byborna förfäras av hennes självständighet – hon går inte i kyrkan och sköter varken hemmet eller rollen som hustru som förväntat. När hon hör att postkontoret söker personal tar hon chansen och blir oväntat byns första kvinnliga brevbärare. Men hennes blå uniform väcker både avsky och beundran, särskilt hos hennes svåger som motvilligt dras till den udda kvinnans intelligens.

Under tre decennier, genom krig och förändring, blir hon en osynlig kraft i byn. Med varje brev hon levererar – fyllda av kärlek, hopp och hemligheter – förändrar hon Lizzanello för alltid.

Kommentar:
Det är ett alldeles ljuvligt omslag till Brevbäraren i Lizzanello, en roman som hyllats av många. Jag ansluter mig dock inte till hyllningskören. Det här var faktiskt ganska tråkig läsning. Italienskt har nog aldrig varit så här trist.

Jag njuter dock av de italienska miljöerna. Historien tar ett tag att komma in i, men när jag väl gör det så tycker jag väl ändå att det är småtrevligt och puttrar på.

Jag tycker dock att karaktärerna lämnar en del att önska. Jag lär aldrig känna dem, de är alldeles för ytliga. Inte ens Anna som är huvudpersonen lyckas jag komma nära. Jag brukar också gilla osköna och skaviga karaktärer men här tycker jag nog att de osköna är alltför osköna.

Och mot slutet, när jag ändå börjat tycka det är en helt okej historia, så tar den slut. På ett väldigt abrupt sätt som nästan känns som att författaren inte iddes skriva klart.

Fakta:
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2025