Nattjägaren – Anders de la Motte

Vid en kyrkoruin långt ute på en hed stöter några spökvandrare ihop med en labil främling, och allhelgonanatten slutar i våldsam död. I ett ensligt slott inte långt därifrån hanterar en kvinna ett barndomstrauma genom att måla olycksbådande tavlor. Hennes mörka historia är tätt sammanvävd med ruinens, kanske på fler sätt än någon anar.

Kort därpå får Leo Asker veta att en antik järnmask, försvunnen efter ett rånmord på nittiotalet, oväntat har hittats i ett dödsbo. Vad innebär fyndet för det olösta fallet? Och kan Avdelningen för förlorade själar ta reda på hur allt hänger samman, trots att inget på plan minus ett är som det brukar?

Samtidigt kämpar Martin Hill för att ta sig ur Prepper-Pers grepp och på samma gång ta reda på hans hämndplaner. Vad väntar honom själv – och Leo?

Kommentar:
Nattjägaren är den fjärde delen i Askerserien (efter Bortbytaren, Glasmannen och Rostskogen), och det finns ingen annan serie som fängslar mig lika hårt. Jag känner mig precis som kaninen i glaskupan på omslaget – jag kan inte ta mig loss utan sitter som fastnaglad tills sista sidan är läst.

Den här gången är ingredienserna ett spöklikt självmord/mord i en kyrkoruin, en försvunnen järnmask, och en isolerad kvinna i ett slott, samtidigt som hela avdelningen för förlorade själar står inför hot om nedläggning och Martin Hill är fångad i en honungsfälla.

Historien rör sig som så ofta mellan något nästan övernaturligt, något mystiskt och okänt som lurar i skuggorna och som man inte riktigt får grepp på, och Anders de la Motte är fenomenal på att bygga stämning och skapa suggestiva miljöer.

Förutom att det är väldigt spännande så är jag också väldigt förtjust i både Leo Asker och Martin Hill, vars vägar oundvikligen dras mot Prepper-Per. Det blir bara mer och mer dramatiskt. Fortsättning följer i nästa del, Frostkungen, som kommer ut hösten 2026.

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 507
Utgivningsår: 2025