Liken vi begravde – Lina Wolff

Jolly och Peggy växer upp som fosterbarn i en by i mörkaste Skåne. Det är en plats som tar fram det bästa och sämsta inom människan, fylld av legender och sanningar, lika levande som olycksalig. Peggy drömmer sig snart bort, till böckerna och lärdomen i Lund, medan det faller på Jollys lott att förstå och förklara uppväxtens alla kontraster: författarinnan som går igen, våldet som tycks växa ur marken och fosterfamiljens roll i det lilla samhället. För att inte tala om de otaliga morden och den skam som är behäftad med att växa upp på en fördömd plats.

Kommentar:
Jag blev nyfiken på Liken vi begravde under Bokmässan, då det snackades så mycket om den i olika sammanhang. Den är också nominerad till Augustpriset 2025.

Det är som att läsa en svart saga, och jag tänker lite både på Fay Weldon och kanske framför allt Ane Riel när jag läser. Det är något med den alldeles egna världen, den olycksbådande och sorgkantade stämningen, det naiva och oskuldsfulla som krockar med verkligheten, och så förstås hämndmotivet. Det är en intressant mix av ingredienser, och det blir verkligen en svart saga av det hela. Vissa skulle nog säga skröna, men jag gillar ju inte skrönor så jag kallar det hellre saga…

Det är också en intelligent berättad historia med många lager, med ett träffsäkert språk, och det är de ingredienserna som ger den där Augustprisnomineringen. Kanske är det vinnaren? Det får vi se imorgon.

Fakta:
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 300
Utgivningsår: 2025