Svärmodern – Moa Herngren
Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära. Men relationen förändras när sonen träffar en ny flickvän som snart blir gravid. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin nya svärdotter, men då Åsa försöker hjälpa till uppfattas hon som gränslös. Det blir början på en konflikt som kommer att splittra hennes familj.
Det blir smärtsamt uppenbart för Åsa att den viktigaste personen i sonens liv inte längre är hon själv, utan svärdottern och den nya familjen. Och när Åsas egen mamma går bort, står hon plötsligt alldeles ensam.
Kommentar:
Svärmödrar ja. En påtvingad relation som man får på köpet när man bildar familj. Ibland blir det bra, och ibland blir det mindre bra. Vi har alla varit där. Kommunikationskonsulten Åsa har det tufft i sin svärmorsroll. Hon märker att det inte är alldeles lätt att kommunicera med sin nya svärdotter Jossan. Hon försöker och försöker, men gör bort sig, vilket leder till att hon helt tappar kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam.
Moa Herngren är en mästare på att skildra relationer på ett äkta och trovärdigt sätt. (Läs också Tjockdrottningen, Jag skulle aldrig ljuga för dig, Jag ska bara fixa en grej i köket.) Det är hög igenkänning på många situationer och dialoger. Jag blir så trött på att det ska vara så himla svårt för folk att komma överens, kan man inte bara gilla läget och acceptera varandra tänker jag när jag läser. Och jag blir trött på Åsa, som är den bärande rösten genom hela boken, och på hennes bekräftelsebehov och klumpighet.
Svärmodern är en riktigt bra relationsroman, och här finns mycket att diskutera kring. Kanske boken väcker lite självrannsakan hos läsaren också. Jag är inte helt förtjust i slutet av boken. Inte direkt sättet den slutar på, men jag hade önskat mer av Andreas och Jossans perspektiv – eller så inget alls. Nu blev det bara en liten glimt.
Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 435
Utgivningsår: 2020