Bokmässan – drömmen som blev verklighet

Älskade underbara bokmässa. Så mycket den betyder för så många av oss. Nu är fyra dagars bokfest över, boksmällan infinner sig, och man funderar på vilken av alla nyinköpta böcker man ska kasta sig över först.

Det har varit fyra intensiva dagar fyllda med intressanta seminarier, kloka samtal, långa signeringsköer, härliga middagar och framförallt riktigt skönt häng med gamla och nya bekanta. Det blir också väldigt många steg – nästan som att vara på fjällvandring. Du går visserligen runt en mil om dagen, men luften är sämre och packningen man bär på är inte lika ergonomisk.

Några av höjdpunkterna i seminarieväg var samtalet med Stina Jackson och Marie Lundström under rubriken ”Att lämna sitt älskade Norrland”. De berättade hur de kände att de måste söderut, att man var tvungen att lämna för att bli något. Och det där är så sorgligt. Själv har jag inte känt så, men jag kan förstå den känslan. Jag har däremot ofta känt ett tvång att förklara mig, varför jag inte flyttat, och så skäms jag över att jag valde att vara kvar fastän jag ville. Och omvänt sitter de som flyttat och skäms för att de lämnat. Jag tror den där skamkänslan dyker upp oavsett vad man gör.

Mikael Niemi är alltid en upplevelse att lyssna till, ingen berättar historier som han, om det så handlar om blodstämmaren i Haparanda eller vad som hände under Augustpris-utdelningen. Alltid trollbindande!

Jag njöt också av att lyssna till Andrev Walden som skrivit en av årets bästa böcker, Jävla karlar. (Jag har inte hunnit lägga upp recensionen ännu, men den kommer).

Och Åsne Seierstad som berättade om Afghanerna var också intressant att lyssna till. Hon pratade om sin research och hur situationen ser ut idag i Afghanistan, och trots det allvarliga ämnet så bjöds det även på en hel del skratt.

Förutom allt det så är det två helt andra möten som fastnade alldeles extra hos mig.

Det ena mötet var med en äldre herre, sjuttioplus någonting, som jag hamnade bredvid på det ovannämnda seminariet med Åsne Seierstad. Han sitter där med sitt anteckningsblock i handen, vänder sig mot mig och säger:
”Vet du, jag tänker, bokmässan för mig det är som en dröm. Jag tänker att jag vill lyssna på Åsne, och jag tänker att jag vill lyssna på Horace Engdahl, och nu är jag här och så plötsligt blir drömmen verklighet.”
Och jag tycker det var så fint sagt av honom. Bokmässan, den förenar. Och visst är en plats där drömmar blir till verklighet, både för läsare och författare. Ung som gammal längtar vi, om det är så är efter att få lyssna på Horace eller köa i timmar för att få en signering av IJustWantToBeCool.

Det andra mötet skedde kort nere på mässgolvet, under lördagsmorgonens begynnande trängsel. Alla vi som varit på mässan vet att det kan vara extremt jobbigt att förflytta sig runt på golvet; det är varmt, trångt, hög ljudnivå och en massa intryck att sortera. Jobbigt även för oss ”vanliga” och jag kan tänka mig att det är extremt jobbigt för personer som har svårigheter för just de sakerna.

Och där mötte jag två kvinnor som gick arm i arm. Den ena kanske runt 50-60, och den andra i sena tonåren eller ung vuxen. Jag gissar att det var mor och dotter, där mamman beskyddande ledde sin dotter genom trängseln. Dottern hade en fidgetmojäng i händerna som hon vred oavbrutet på och jag såg oro och ångest i hennes blick och i hela hennes kantiga rörelsemönster. Och jag blev alldeles varm i hjärtat. Tänk att bokmässan kan betyda så mycket att man kämpar sig igenom sina rädslor och klarar av att mötar det man tycker är farligt och jobbigt. Det är en prestation! Jag inser att jag läser in en hel del från det där korta mötet, jag pratade inte ens med dem, men det gjorde ett så starkt intryck på mig. Jag blev stolt och glad för den där tjejens skull, som uppenbarligen befann sig på en plats hon tyckte var jobbig, men hon klarade av att vara där. Jag hoppas att hon fick uppleva det hon kom till mässan för att uppleva.