Sockerormen – Karin Smirnoff

Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De har inget gemensamt, men när deras särbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap. Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Bretzel-ensemblen. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen. Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla.
Kommentar:
Jag läste Jag for ner till bror, och tyckte den var fantastisk. Jag läste Vi for upp med mor, och tyckte att den nog var ännu mer fantastisk. Sedan läste jag Sen for jag hem och tyckte att den var om möjligt ännu mer fantastisk. Och så läser jag Sockerormen. Och jag bara ORKAR inte, den är så bra att jag smäller av. Hur kan en människa rada upp mästerverk på mästerverk så här?
Det som är så speciellt med Karin Smirnoffs romaner är att de är egna små universum – en helt egen verklighet, med ett eget språk och egna regler. Och ändå känner man sig som hemma. Det är främmande, konstigt och annorlunda, men samtidigt välbekant och alldeles självklart. Även om janakipppo-sviten och Sockerormen är helt olika så finns det något som förenar dem. De är som olika solsystem, men de tillhör det Smirnoffska universumet.
Sockerormen vrider om och kör över mig. Jag blir helt matt och tagen. Det är som att läsa en saga, men det är ingen sockersöt saga. Här ruvar ondskan och mörkret. Historien berättas genom barnets ögon, vilket alltid kan vara lite knepigt, men jag tycker Smirnoff lyckas bra med det. Berättelsen växer fram mellan raderna. Ibland är det drömskt och surrealistiskt, för att i nästa andetag vara knivskarpt och vasst. Det är otäckt ända in i märgen. Och förstås alldeles lysande.
Fakta:
Förlag: Polaris
Antal sidor: 320
Utgivningsår: 2021