Sista natten i Paris – Ruth Druart

Publicerad av
Santa Cruz 1953. Jean-Luc trodde att de hade lämnat allt bakom sig. Ärret som löper över hans ansikte är ett litet pris att betala för att ha överlevt fasorna i det ockuperade Paris. Nu har han ett nytt liv i Kalifornien, med sin familj som han älskar över allt annat. Han hade aldrig trott att det förflutna skulle komma ifatt dem. Men en dag står två män utanför hans dörr.
 

Paris 1944. En ung kvinnas framtid slits ifrån henne på ett ögonblick. Hopföst på ett tåg på väg mot Auschwitz, handlar hon i desperation. Hon kastar det allra dyrbaraste hon har i armarna på en främling. Allt hon har kvar nu är hoppet.

Kommentar:
Det här är en i grunden bra historia, men jag tycker inte att den är särskilt bra utförd. Det jag gillar är att det är en annorlunda historia. Inget är svart eller vitt här, och man sympatiserar med båda familjerna. Bitvis är det rent plågsam och jobbig läsning, där situationer hanteras allt annat än pedagogiskt. Och vissa partier är riktigt bra skrivna.

Men jag tycker inte om miljöbeskrivningarna, det finns inget som andas 40- eller 50-tal. Dialogerna och personerna känns mer moderna. Språket är blommigt och beskrivande, känslosamt och överdetaljerat. Det passar i och för sig ihop med historien som också den är känslosam, men det tippar över till det sentimentala.

Och epilogen förstör allt. Det är en sentimental summering av 15 år på fem sidor, och det känns mest som att författaren blev less på sin story och gav upp. Om romanen hade kunnat fortsätta ”som vanligt” hade det fungerat bättre. 

Så nej, jag är inte så där överförtjust i den här berättelsen, det känns lite som en bra idé som slarvats bort. 

Jag har läst boken på engelska, While Paris Slept.

Fakta:
Originaltitel: While Paris Slept
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 375