Sånger i skymningen – Camilla Davidsson

Efter en arbetsam sommar på Pensionat Solgården lämnar Emma Fårö och återvänder till Caminon för att pilgrimsvandra. Hon behöver lugn och ro, men försöker också få rätsida på tankarna kring Olle, den tjugo år äldre läkaren hon är kär i och som hon spenderat sin lediga tid med under sommaren.

Vandringen blir inte som hon föreställt sig och en dag får hon ett oväntat samtal hemifrån. Hennes mamma har fått en stroke och ligger på sjukhus.

Emma lämnar motvilligt Spanien med huvudet fyllt av frågor. Kommer mamman att dö? Kommer hon att sörja eller bli lättad i så fall? Deras relation har varit allt annat än enkel och de har inte setts på närmare två år. Och ska Olle och hon lyckas hitta en framkomlig väg i barnfrågan, eller har de nått vägs ände? Och pensionatet, är det verkligen jobbet hon drömt om?

Det känns fint att få återknyta bekantskapen med Emma igen, det är som att återse en kär vän. Den här fjärde delen är känslosam och stark, tårarna flödar under läsningen. Det handlar om sorg och försoning, och det känns som att Camilla Davidsson hämtar en hel del från sina egna erfarenheter. Det känns i alla fall väldigt äkta och jag blir väldigt berörd. Och det är något med den här bokserien som berör mig på ett alldeles speciellt sätt. Det är erfarenheter och känslor som jag känner igen, som jag delar eller har delat, och det träffar rätt helt enkelt.

Men det blir aningen för mycket terapisnack i mitten, terapisessionerna hade jag gärna varit utan, jag får lite eksem av sådant. Men samtidigt tror jag att det är många som uppskattar just de inslagen. Det är bara inte min grej.

Sånger i skymningen är en stark och fin avslutning på serien om Emma. Om det nu är ett avslut? Jag hoppas inte det. Jag återser gärna Emma om några år och ser hur hon landat i livet. Så jag säger, på återseende Emma, och lycka till så länge!

Fakta:
Förlag: Bladh by Bladh

Antal sidor: 289

Utgivningsår: 2017