You Had Me At Hello – but lost me at the cover

En av mina absoluta feelgood/romcom-kalladetvadnivill-böcker är Mhairi McFarlanes ljuvliga You Had Me At Hello som jag hyllat gång efter annan. 

I oktober kommer den på svenska på Massolit förlag. Yay! Fantastiskt roligt tycker jag och hoppas på att det blir höstens stora fåtöljläsarbok.

Men omslaget. Vi måste prata om omslaget. Det här är ett typiskt fall av formgivning utan att ha läst boken särskilt noga. Inte ens med den vildaste fantasi kan man få Ben och Rachel att se ut på det där sättet. Ben är preppy och advokat. Rachel är mörk. Punkt.

Jag tycker det är tråkigt att man förpackat boken på det här sättet. Det är likadant som, tror jag, den amerikanska utgåvan så det är inte Massolits eget påhitt, däremot tycker jag det är synd att man inte valt originalomslaget eller gjort något mer eget.
 
Överhuvudtaget är omslag och människor en vansklig kombination – detaljer, profiler, ryggar etc, är oftast inget problem men att ta helfigurspersoner och försöka koppla ihop med bokens karaktärer och personligheter är oftast dömt att misslyckas.
 
Inser dock att jag är färgad av att ha läst boken. Det här kanske är ett säljande omslag för den ovetande. Inser också att jag hyser en oproportioneligt stor, närmast osund, kärlek till den här boken. Det känns ungefär som att någon stulit min egen lilla bebis, klätt hen i fula och illasittande kläder och hävdar att hen är mycket finare nu. (Osund, ja..)
 
Nåja, hoppas att boken säljer i alla fall. Insidan är briljant! Och det är som bekant insidan som räknas, både för bebisar och böcker.