De ensamma – Anna Kuru

Kiruna, 1975. Efter vårens våldsamma islossning har sommaren kommit, varmare än på många år. Utanför gruvstaden ligger ett ensamt hus längs en lång grusväg. Där bor Carina. Hon är fortfarande tonåring, men med pappan som arbetar hela dagarna och mamman som sjunker allt djupare in i sin sjukdom blir det hon som får ta hand om lillasystern. Ansvaret för familjen vilar på hennes axlar, men Carina vill bara bort därifrån, särskilt efter det som hänt.

På midsommaraftonen tar familjen båten ut på älven för att njuta av midnattssol och harrfiske, precis som de brukar. Men när natten övergår i dag har allt oåterkalleligt förändrats.

Kommentar:
Som läsare lever jag enligt devisen ”ju tjockare desto bättre”. Jag älskar tjocka romaner med många sidor som låter mig leva kvar i berättelsen länge. Och ändå trivs jag alldeles ypperligt i Anna Kurus sällskap.

De ensamma är blott 176 sidor men ändå är den så fyllig. Det är detaljerat och sparsmakat på samma gång, språket är lika kargt som det är rikt, det är lika storslaget som enkelt. Det är lika mycket som sägs som inte sägs, och jag slås mer än en gång av att det kräver en skicklig författare för att få in så mycket på så få sidor, och det på ett alldeles självklart sätt.

Människorna och miljöerna är levande. 1970-talet. Naturen. Älven. Jag läser med en liten klump i magen och ett pickande hjärta som väntar på den katastrof som stämningen viskar om. Jag anar, men ändå anar jag inte alls. Det är en lågmäld spänning, inte alls av det otäcka slaget, utan mest av allt är det sorgligt.

Fakta:
Förlag: Modernista
Antal sidor: 176
Utgivningsår: 2023