Till offer åt Molok – Åsa Larsson
”Besiktningsmannen snittar upp buken på björnen.
− Vad i helvete är det den har käkat? mumlar han. Sedan reser han sig hastigt. Han har blivit alldeles grå. Skogen har tystnat. Ingen vind. Ingen fågel. Det är som att den tiger om en hemlighet.
− Det är inte hund i alla fall. Så mycket kan jag berätta.”
Man skjuter en björn i Lainio. I den stinkande björnmagen finner man en tumme från en människa. Några månader senare hittas Sol-Britt Uusitalo mördad i sitt hem. Hon har blivit brutalt ihjälstucken med en grep.
Kammaråklagare Rebecka Martinsson börjar forska i mordet. Det verkar gå som ett stråk av död i Sol-Britts familj. Det gäller att hitta sambandet innan fler faller offer.
Kommentar:
Åsa Larsson är äntligen tillbaka med en ny bok, Till offer åt Molok. Det är femte boken i serien om kammaråklagare Rebecca Martinsson.
Det hela börjar väldigt dramatiskt och intensivt med fyndet i björnens mage, och jag dras direkt in i berättelsen. Nutid varvas med dåtid, då vi får följa en parallell historia om skolfröken Elina som kommer till Kiruna och träffar ingen mindre än Hjalmar Lundbohm, mer känd som gruvdisponent vid LKAB och Kirunas grundare. Ibland kan det kännas som att dåtid vävs in bara för sakens skull, och det är inte alltid de bitarna är lika intressanta som själva skeendet i nutid. Men här dras jag in i båda historierna.
Åsa Larssons styrka är hennes blick för detaljer. Främst i det norrbottniska där dialogerna, karaktärerna, miljöerna, allt är på pricken. Även när det gäller hundarna, vars kroppsspråk och beteenden får stort utrymme. Det är också en spännande historia som rullar ut sig. En mycket bra och välskriven deckare.
Nu hoppas jag att det inte dröjer fyra år på att få träffa Rebecka igen! Jag vill veta hur allt utvecklar sig mellan henne, Krister och Måns, och jag vill återse Anna-Maria, Sivving, Pohjanen och alla de andra som känns som gamla vänner.
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 390
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Att en hund kan skrika så.
Böckerna är säkert bra, men det där omslaget var under all kritik. Vad tycker du?
Jag var faktikst besiviken. Åsa Larsson är en av mina favorit författare men just den här boken tyckte jag inte riktigt hade det där lilla extra. Historien hade inte det där totala ögonblicket av överraskning som många av hennes andra böcker har och jag hade svårt att känslomännisigt relatera till den. Hennes tidigare titlar har varit så äkta och indragande men jag kände inte lika starkt för den här, men samtidigt är det svårt att slå skrällen med Tills dess din vrede upphör!