Gråleken – Maria Sveland
Julia och Jesper åker med sin fem månader gamla dotter till Anholt, en ö i Kattegatt mitt emellan Sverige och Danmark, där de fått låna ett hus över sommaren. Med miljöombyte och lugn och ro hoppas de hitta tillbaka till varandra efter några omtumlande månader då gräl och missförstånd alltmer tagit över deras samliv. En ständigt pågående maktkamp som gått så långt att de mest vardagliga situationer utlöser tärande dispyter. Deras respektive olikheter gör inte saken lättare.
Julia kommer från ett övre medelklasshem i Stockholm, Jesper är uppvuxen i Skellefteå i en familj utan akademiska poäng eller kulturellt kapital. Den olikhet de från början fascinerades av hos varandra blir alltmer ett föremål för irritation och förakt. Väl framme i huset på den märkliga ön med en öken som upptar stora delar av landskapet, blir ingenting som de hade hoppats. Tvärtom växer ångesten och klaustrofobin, förstärkt av ökenlandskapet som breder ut sig framför dem. Julia dricker alltmer för att stå ut och snart tycker hon sig se syner och höra oförklarliga ljud. Är det bara inbillning, en konsekvens av vinet?
Kommentar:
Nä men hoppsan vad händer här? Gråleken är inget annat än ett stort magplask. Det som hade kunnat vara en halvintressant relationsroman spårar ur genom att blanda in övernaturligheter och annat som inte alls passar in. Och jag fattar inte varför?
Därtill kan Sveland ha skapat litteraturens mest gnälliga och osympatiska karaktärer i Julia och Jesper, (i klass med Ester Nilsson). Jag orkar inte ens bry mig om vad som händer med dem. Julia super och Jesper surar. Och som det gnälls och ältas om allt i deras priviligerade lilla liv. Det läggs in klyschiga diskussioner om klass som är så tröttsamma, men ändå visar sig vara det som blir behållningen av den här röran.
Nej förresten, behållningen är Anholt. Jag blir trots allt sugen på att besöka den lilla ön med sin sandöken.
Fakta:
Förlag: HarperCollins
Antal sidor: 293
Utgivnngsår: 2018