Häxan – Camilla Läckberg

När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Är det en slump att Linnea försvinner just när den ena av dem, den numera världsberömda skådespelerskan Marie Wall, precis har återvänt till Fjällbacka?

Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

 

Jag har varit, och är fortfarande, så innerligt trött på Patrik och Erica. Jag irriterar mig på dem som par, som personer, men likväl som man kan irritera sig på en konstig faster eller tröttsam kollega så är det ändå något välbekant och lugnande med att återse dem. Det hindrar mig dock inte från att irritera mig på dem även i den här boken, och jag längtar efter att Läckberg ska pensionera dem och skriva om något annat. För skriva det kan hon.

 

Det är som sagt en tjock bok, många sidor att ta sig igenom, men kapitlen är korta och uppbyggda med cliffhangers så det går snabbt att läsa. Det är inte en särskilt komplicerad roman, ledtrådarna är tydliga, ibland till och med övertydliga. Som det brukar vara. Jag önskar att det inte var så himla övertydligt hela tiden, jag är säker på att läsarna fattar ändå.

 

Temat med häxjakter – både historiska och nutida – är väl valt, och vi får se vad som kan hända när drevet går och rädslor får styra. Det som händer ligger också väldigt nära verkligheten och det är stundtals riktigt obehaglig läsning.

 

Jag tycker mycket om Häxan, och jag tycker nog att den här tionde delen också är den bästa i serien. Det känns på ett sätt som att en lite ny och annorlunda Camilla Läckberg börjar ta form? Det är i alla fall första gången jag blir så berörd att jag fäller några tårar under en Fjällbackabok… och det är nästan, men bara nästan, så att jag längtar efter att få läsa ännu en bok om Patrik och Erica…

 

Förlag: Forum

Antal sidor: 605

Utgivningsår: 2017

Första meningen: Det var omöjligt att veta vilket liv flickan skulle ha fått.