Edenbrooke – Julianne Donaldson

Marianne Daventry är olycklig. Hennes mor har omkommit i en olycka och hennes far har i djup sorg flytt till Frankrike och placerat ut sina tvillingdöttrar hos släktingar. Marianne är hos sin mormor i Bath och systern Cecily är hos en kusin i London. Marianne längtar efter sin syster och när Cecily erbjuder henne att följa med till en väninnas herrgård på landet, Edenbrooke, blir hon överlycklig. Föga anar hon att det kommer blir en dramatisk sommar som för alltid kommer att förändra hennes liv.

Edenbrooke är svulstig, härlig historisk romance att svepas med av. Trånande blickar, längtan och återhållen passion. Åh! Jag njöt av läsningen och förflyttade mig i tid och rum. Det var svårt att sluta läsa när jag väl hade börjat.

Edenbrooke marknadsförs som ”proper romance”, det vill säga romance utan sex. Men det innebär inte att det är passionslöst, det är gott om ångande heta blickar och svallande känslor, men kläderna åker aldrig av.

Jane Austen-influenserna finns här: Marianne påminner om Elizabeth Bennet, den misslyckade poeten Mr. Whittles är precis som Mr. Collins, Philip har vissa drag av Mr. Darcy, men är betydligt varmare och öppnare med sina känslor. Med det sagt är det här absolut inte någon Jane Austen-kopia och det känns inte ens som ett försök att vara lik. Edenbrooke står gott på egna ben.

Jag tycker mycket om karaktärerna. Marianne är en hjältinna man älskar och hejar på och Philip med sin charm är svår att motstå. 

Det mest negativa är att boken var aningen för kort. Den hade gärna fått vara hundra sidor längre, för att dra ut på händelserna mer. Jag tror att berättelsen hade tjänat på det, nu blev det lite forcerat mot slutet. 

Jag har läst boken på engelska, Edenbrooke.