Sparven – Elisabeth Östnäs

Den unga kvinnan Sparven lever bland de fattigaste i Stockholm i mitten av 1700-talet när hon lockas av en ny sekt i Skevik ute på Värmdö. Hennes far, dödgrävaren vid Johannis kyrka, har tagit hand om henne efter det att modern lämnade dem för många år sedan. När han plötsligt försvinner är hon helt övergiven.
I sin ensamhet börjar hon söka efter både ett nytt sammanhang och sin mor. Och dessutom sanningen om vad som hänt fadern. Men faror lurar överallt i staden och det är omöjligt att veta vem som går att lita på. Frågan är om sekten kan hjälpa Sparven eller om allt bara kommer att bli ännu värre.
Kommentar:
För ganska precis ett år sedan läste jag Elisabeth Östnäs Häxorna, och den golvade mig totalt. Den blev också en av fjolårets bästa böcker för mig, och jag går ofta omkring och tänker på den så här ett år senare. Så mina förväntningar inför Sparven var förstås höga.
Jag ska inte säga att jag är besviken, för Sparven är trots allt en mycket bra bok, och en välresearchad sådan. Men jo, lite besviken är jag nog. Den är inte lika bra som Häxorna, jag blir inte alls lika fängslad och uppslukad. Det här är mer åt 1793-hållet, med all sin smuts, elände, och vattenuppsvällda lik. Och det är inget dåligt betyg. Kanske är det bara så att pest och häxprocesser intresserar mig mer än kungakonspirationer och sekter.
Fattigstockholm är levande beskrivet, men jag tappar lite intresse när vi rör oss i Skevik. Sparven känns dock som en lysande karaktär i allt mörker. Riktigt bra!
Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 363
Utgivingsår: 2020