Vita rosor – Emma Olofsson
Matias Hernández och hans kollegor på Grova brott sätts på fallet, men står handfallna tills det visar sig att Matias bror Sebastian stått båda offren nära i sin roll som lärare. Misstankar riktas mot honom trots Matias protester. Sebastian släpps i brist på bevis, men plötsligt försvinner han, samtidigt som ytterligare en flicka från skolan anmäls saknad. Allt tyder på att de försvunnit tillsammans.
Fler och fler frågetecken dyker upp om Sebastians inblandning i fallen, och i jakten på honom får polisen upp ett spår som leder dem in i en härva av övergrepp och maktmissbruk, som ger ringar på vattnet ända till militärdiktaturen i Chile.
Kommentar:
Vita rosor är en spänningsdeckare i samma anda som Sofie Sarenbrants Emma Sköld-serie. Det är tempofyllt, och lite ”extra allt” kan man säga. Det händer massor av saker, det finns många trådar att dra i, och handlingen svänger hit och dit. Det är inte särskilt mycket fokus på polisutredning i form av avspärrningar och DNA-spår, och det är helt okej i den här typen av deckare där offren hittas i ett hav av blod.
Jag gillar miljöerna, Karlshamn med omnejd är ny deckarterräng för mig och den staden hade gärna fått ta ännu mer plats. Jag är däremot inte särskilt förjust i karaktärerna Matias och Sebastian, som verkar vara det snyggaste brödrapar som någonsin satt sin fot i litteraturen. Antalet gånger som de omnämns som snygga, eller någon gång vackra, är oräkneliga. Överhuvudtaget ligger det lite för mycket fokus på att tala om hur snygg någon är så fort hen har utseendet med sig, och det blir aningen tröttsamt.
Vita rosor är Emma Olofssons debut, och som sådan tycker jag den är helt okej. Det är lättsamt och underhållande, samtidigt som det är blodigt och brutalt. Det finns ett mörker, inte bara i form av en ond mördare utan även ämnen som sexuella övergrepp och psykisk ohälsa vävs in.
Fakta:
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: 2020