Vägen mot Bålberget – Therése Söderlind

Publicerad av
En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtrakten Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så. Hennes farmors berättelser ska göra att historien om Bålberget inte lämnar henne ens som vuxen.  

Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet, men trehundra år tidigare. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång. 

Ett av ögonvittnena som pekat ut Malin är grannpojken Olof. Som alla barn fantiserar han mycket och inte minst fantiserar han om Malins dotter. Men gränsen mellan lek och allvar suddas ut när en äldre pojke dyker upp och berättar om en annan värld och om de krafter och väsen som befolkar den. Plötsligt finner sig Olof indragen i en fruktansvärd rättsprocess där ingen bemödar sig om att skilja mellan fantasi och verklighet. Först som gammal förmår Olof se tillbaka och minnas sin egen roll i händelserna som påverkade en hel bygd. 

 
Kommentar:
Ett av stoppen på sommarens bilsemester var Bålberget, eller Häxberget som det också kallas. Eftersom jag hade Vägen mot Bålberget oläst så var det förstås ett givet val att läsa den under resan. Att besöka minnesstenen uppe på höjden känns i mage och hjärta. Det vilar något vördnadsfullt över platsen. Kanske gjorde det mulna vädret och de tunga molnen sitt till att sätta stämningen. Ödesmättad och vördnadsfull. Berättelsen om Malin och de andra kvinnorna blev än mer levande för mig.
 
Och det är just den historiska delen av berättelsen som jag tycker allra mest om. Att få tal av det hårda livet, de starka kvinnorna som försöker få tillvaron att fungera. Och häxprocesserna. Malin, och hennes dotter Segrid, hade jag gärna läst ännu mer om. Men samtidigt hade jag inte velat vara utan de mer nutida berättelserna: Jacke och Veronica under 1970-tal, och Veronica under 2010-tal. En fjärde del av historien berättas av Olof under 1740-tal, och den delen knyter på något sätt ihop alla de övriga.
 
Det här är en rik berättelse, som löper över flera generationer. Det handlar om hur upplevelser formar oss och går i arv, medvetet eller omedvetet, till nästa led och också sätter spår i generationer efter. Det handlar också om skuld, om försoning. Och det är en upplevelse att läsa den.
 
Så här ser det ut på Bålberget 2020, 345 år efter massavrättningen då 71 personer, de flesta kvinnor, halshöggs och brändes på bål.