Berättelsen om Alice Hart – Holly Ringland
Alice Hart är nio år gammal när hon blir föräldralös och måste flytta till sin farmor som hon aldrig har träffat. Hennes farmor June driver en blomsterodling och lär henne allt om Australiens inhemska vildblommor och varje blommas betydelse. Blomsterspråket blir ett sätt för Alice att uttrycka det hon inte klarar av att säga med ord.
Hon finner sig tillrätta hos June och de andra kvinnorna på blomsterodlingen, men blir under uppväxten allt mer frustrerad över hur lite hon vet om sin familjs förflutna. När Alice är i tjugoårsåldern får ett oväntat svek hennes tillvaro att rasa samman än en gång. Då ger hon sig av till centrala Australiens storslagna öken för att börja om på nytt och hitta sin egna vägar i livet. Hon tror att hon har funnit vad hon sökte efter när hon träffar en man och förälskar sig. Men vem är han egentligen?
Kommentar:
Jag har läst boken på engelska, The Lost Flowers of Alice Hart, och inledningsmeningen fångade mig direkt: In the weatherboard house at the end of the lane, nine-year-old Alice Hart sat at her desk by the window and dreamt of ways to set her father on fire.
Hela första delen med 9-åriga Alice är rysligt bra. Det är starkt berättat, målande beskrivningar, och man känner med Alice. Även delen när hon kommer i farmor Junes händer på blomsterfarmen och växer upp är väldigt bra.
Och sen handlar kapitlet om det för Alice – mod, sorg, förlåtelse – ja vad det nu kan vara så tas det
upp i kapitlet. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, det är både fint och övertydligt på samma
gång. Just övertydligheten är genomgående i hela boken. Och att det blir lite för mycket, lite för
överdramatiskt hela tiden. För många hemligheter som jag inte förstår varför, för mycket dramatik helt i onödan, en väldigt osympatisk och oskön karaktär i June, och en sektkänsla över hela blomsterfarmen.