Kärleken och de sista människorna på jorden – Björn Ranelid

Stockholm ligger i ruiner. Döda människor flyter i vattnen, bråte hopas på gatorna, skadade människor syns överallt. I denna katastrofdrabbade stad går Björn Ranelid med sitt barnbarn Ryder. De sover i ett bergrum inne i Mariaberget och var eller varannan dag går de till Jakobs kyrka, där mat till de nödställda delas ut. För att trösta pojken berättar Björn om saker de ser och om ljusa minnen från sin egen barndom.
 
Trots förödelsen finns det ljuspunkter. Konsten, musiken och det talade ordet överlever. En skola startar i slottets östra flygel. Människor visar barmhärtighet. När civilisationen har krackelerat måste de grundläggande värdena återerövras. Och barnen visar vägen.
 
Kommentar:Som vanligt när Björn Ranelid gör något nytt så brukar det heta att det är ”något aldrig skådat”. Jag hörde honom säga att ingen förut hade skrivit en dystopi med Stockholm i centrum men jag har då skådat Sofia Nordin, Kalle Dixelius och Mattias Ronge skriva böcker på samma tema, men jag antar att det inte hör hit… 😉
 

Björn Ranelid beskriver sig själv som en påfågel. Praktfull, färggrann, tar plats. ”Men i Sverige händer det att människor blir irriterade på påfågelns lockrop och tycker att den tar för stor plats när den breder ut sina fjädrar.” Men jag älskar påfåglar och jag älskar Björn Ranelid. Jag älskar hans sätt att ta plats, att vara den han är. Trots alla som hånar honom, ser ner på honom, anmärker på hans utseende och allmänt förlöjligar honom så står han stark och fortsätter göra det han känner för. Det verkar vara helt okej att mobba honom och trycka till honom. Han får tåla. Jag tycker det är äckligt.

Jag älskar Ranelid som fenomen, som personlighet, jag blir så himla lycklig av att se honom eller höra honom. Han kan verkligen trollbinda en läsare, eller lyssnare, för att han har sådan makt över ordet och språket. Som författare har han aldrig varit en favorit, det är inte för hans historieberättande jag läser honom, utan det är för hans svulstiga, poetiska, metaforströsslade språk. Han kan egentligen berätta om vad som helst, det är sättet som han berättar det på och hans unika formuleringar som griper tag i mig. Han är unik.
 
Kärleken och de sista människorna på jorden är väldigt Ranelidsk. Han känns igen på språket, stilen, de många upprepningarna och även hans sätt att ta plats i berättelsen. Här är det dock tydligare än någonsin eftersom han själv har huvudrollen. Han och hans barnbarn Ryder är överlevare och vandrar omkring på Stockholms gator. De betraktar förödelsen, människorna, letar efter sina anhöriga och lär sig saker av varandra. Exakt vad som har hänt är oklart, men någon främmande makt har angripit Stockholm med bomber från luften.
 
Man kanske kan tro att med sig själv i huvudrollen så spelar han en hjälteroll, men så är det inte. Här möter vi en både ödmjuk och rädd person som är liten inför det som inträffat och ömsom lär och blir lärd av sitt barnbarn.
 
Kärleken och de sista människorna på jorden är inte det bästa jag läst av Ranelid. Det blir lite för mycket upprepningar, och det är trots det dramatiska ämnet en tämligen odramatisk historia. Det är en fin hyllning till kärleken, till mänskligheten, till skönheten i kulturen och ordet, det mäktigaste vapen som finns, men lite mer dramatik hade inte skadat.
 
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 510
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Gud väcker mig mitt i natten, men jag blir inte rädd.
 
Finns på Bokus och Adlibris.