Frihet – Jonathan Franzen
Här tecknas ett skarpt, ömsint och humoristiskt porträtt av medelklassfamiljen Berglund, där makarna Patty och Walter som medvetna medborgare och föräldrar kämpar för en bättre värld. De sopsorterar, engagerar sig i sin närmiljö och cyklar till jobbet istället för att ta bilen. De är politiskt intresserade och trogna liberaler.
Men åren går, barnen växer upp och flyttar hemifrån. Skuggor från Pattys och Walters första tid tillsammans hinner ifatt dem och det är inte längre lika lätt att hålla ihop familjen och äktenskapet.
Med det amerikanska samhället som fond speglas här hur vi lever våra liv. Hur vi hanterar förväntningar och besvikelser och hur den frihet vi kämpat oss till både kan te sig som en frestelse och en börda.
Kommentar:
Av någon anledning tycker jag så väldigt illa om Jonathan Franzen, jag minns inte riktigt vad det är han har sagt eller gjort som fått mig att ogilla honom, men jag blir lite illamående varje gång jag ser en bild på karln. Men Frihet var jag ändå sugen på. Det lät som en stor roman, lite av en släktsaga och familjeepos fast i ny tappning. Både boken och Franzen har hyllats och kramats och älskats ihjäl av kritiker och läsare över hela världen. Klart jag skulle ge den och honom en chans.
Men jag tycker inte det här är bra. Jag tycker inte om Franzens sätt att berätta en historia. Det är inget fel på handlingen i sig, men jag tycker inte om hans sätt att skriva. Det är onödigt krångligt, ordrikt och pompöst, och faktiskt ganska tråkigt. Karaktärena är också ointressanta och livlösa. Jag är förvånad över hur ointressanta de är för mig, jag brukar kunna engagera mig i karaktärerna även om boken är dålig, men här går det inte. Jag är totalt obrydd om hur det kommer att gå för dem. Franzen bara maler och maler, maler och maler, jag ser honom framför mig hela tiden, och det går bara inte. Jag ser inte Patty. Jag ser Franzen. Jag ser inte Walter. Jag ser Franzen. Maler, maler, maler. Jag ger i princip aldrig upp en bok, men den här gången var det nära flera gånger.
Nejdu, Jonathan Franzen, du är inget för mig. Våra vägar kommer aldrig att korsas igen.
Fakta:
Originaltitel: Freedom
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 651
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Incidenten med Walter Berglund fångades inte upp av lokala medier – han och Patty hade flyttat till Washington två år tidigare och saknade numera all betydelse för St. Paul – men de goda borgarna i Ramsey Hill var inte lojalare med sin stad än att de tillät sig att läsa New York Times.
Det är få saker jag tycker är så inspirerande att läsa som en rejäl sågning, när någon verkligen vågar visa vad de tycker om en bok och inte räds för att lägga ut texten. Speciellt när åsikterna delas av mig själv. Inte heller jag är speciellt förtjust i Franzen utan att säkert kunna sätta fingret på varför.
Jag blev inte heller imponerad av Frihet. Alldeles för mycket text!
Slant på tangenterna, så nu vet jag inte om jag råkade publicera en kommentar eller inte? Hm…
Ok, kommentaren försvann visst. Jag testar igen.
TYPISKT! Har just köpt den här boken, och med tanke på hur tjock den är, är det ju rätt viktigt att den är bra… Blev mindre sugen på den nu.
Vad skönt att det finns fler som tycker som jag 🙂
Anna – många tycker ju trots allt om Franzen, det kanske du också gör om du väl läser honom 😉
Jag sågade mig igenom boken. Den hade ju fått strålande recentioner. Det måste vara fel på mig!Inga inre bilder där karaktärerna kan växa.Befriande att läsa er andras recentioner Ingen mer Franzen för mig heller!
Har själv boken hemma och den blir förmodligen läst iår. Ska bli spännande att se om jag tycker den är bra eller dålig 🙂