No country for old men – Cormac McCarthy

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 350
Utgivningsår: 2009

Året är 1980 och i sydvästra Texas jagar Llewelyn Moss antiloper nära Rio Grande. Han trampar in på en plats där en grym uppgörelse pågått. Döda män ligger utspridda, en stor last heroin är orörd och Moss plockar upp en väska med $2,4 miljoner i kontanter. 

Frestelsen överskuggar insikten om faran. Nu är han ett byte. Framför allt för Chigurh, en psykopat och sällsynt hänsynslös mördare. 

Moss är lätt att lokalisera. Väskan bär på en sändare, och som om det inte skulle räcka med att ha Chigurh i hälarna så utökas skaran som jagar pengarna. Den åldrande sheriffen Bell lägger ihop två och två men förstår samtidigt att han försöker genskjuta ondskan själv.

Kommentar:
Jag älskade verkligen Vägen när jag läste den, den är en av de bästa böcker jag någonsin läst, så mina förhoppningar var höga när jag plockade upp den här. Dessutom har jag hört så mycket gott om filmen. Men jag blev tyvärr ganska besviken. Det här kanske är undantaget, för ovanlighetens skull kanske filmen är bättre än boken?

McCarthys berättarstil, med inga talstreck, hade jag inga problem med i Vägen utan där passade det rent stilistiskt till boken, men här blir det svårt att följa dialogerna. Samtidigt som han är sparsmakad vad gäller sådana bitar så är han frikostig med detaljerade beskrivningar av händelseförlopp. Av vissa händelseförlopp. Inte av alla.

Det här är helt enkelt inte en bok för mig, och det känns som att jag inte riktigt förstår vad McCarthy vill ha sagt eller vad boken går ut på, och det irriterar mig. Jag tycker inte om att känna mig ointelligent när jag läser, och på något sätt känns det så. Han pratar – om än inte över mitt huvud – så litegrand vid sidan av.