Jag går bara ut en stund
Författare: Isobel Hadley-Kamptz
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 247
Utgivningsår: 2007
Vad gör man när döden och kärleken envisas med att finnas på exakt samma punkt i världen? Hur överlever man efter att ha älskat en ofödd dotter mer än man trodde var möjligt, och ändå sedan ha dödat henne? Kan man ens ta sig vidare, som samma person, med samma relationer och samma inställning till livet och lyckan?
Isobel kan inte det. Den gamla kärleken, den gamla sällheten kväver henne, trots att det elvaåriga äktenskapet med Erik är det bästa hon har. Sorgen ligger som ett bylte mellan dem och hon orkar inte ens försöka sträcka sig över till andra sidan. I stället dövar hon sin kropp och sitt hjärta med andra män, med andra människor, med allting som i alla fall för ett ögonblick kan få henne att känna sig levande igen.
Kommentar:
Att föda ett barn som dör gör en tragisk. Att aldrig få några barn gör en misslyckad.
Jag är båda delarna. Grattis.
Det här är är en självutlämnande bok som berör. Jag vet inte hur mycket i boken som är självupplevt, kanske allt, kanske bara delar, men det spelar ingen roll. Det känns äkta. Det handlar om en kärlek som riskerar att drunkna och en kärlek som kan övervinna allt, står det på bokens baksida och det är verkligen träffande. Jag tycker också det är en viktig bok, det finns alltför få böcker som handlar om detta ämne. Men jag hade önskat mig mer. Den slutar mitt i känns det som. Vad hände sen?
TACK snälla:)! Och lycka till:)!
Den här boken är jag mkt nyfiken på måste jag säga! Tragiskt..