Gryningsjakten – Anna Kuru

Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever?

Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.

Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är – och gör hennes hämnd oundviklig.

Kommentar:
Efter Den första frosten och Norrskensnatten sätter Anna Kuru nu punkt för sin Kirunatrilogi med Gryningsjakten. Liksom de båda tidigare är det en stillsam men dramatisk berättelse som man läser med andan i halsen. Det är ett klyschigt uttryck men det stämmer verkligen. Det finns en sådan nerv i berättelsen att jag nästan glömmer bort att andas. Anna Kuru imponerar verkligen med sin berättarkonst.

Här finns också en oförglömlig huvudperson i Allis. Det har gått en vår och sommar sedan händelserna i Norrskensnatten, men solen har inte lyckats skingra mörkret och hennes plågsamma minnen. Hon äts upp inifrån, hon är rastlös, och kan inte komma till ro med sig själv. Det ödesmättade mörkret ruvar över Allis, liksom det ruvar över boksidorna.

Finalen blir dramatisk, och inte riktigt på det sätt jag väntade mig. Jag är dock tillfreds med att Kirunatrilogin gått i mål, om än jag tycker om Allis så känns det också bra att lämna henne nu. (Det håller mina luftvägar och lungor också med om.)

Fakta:
Förlag: Modernista
Antal sidor: 240
Utgivningsår: 2021