Benvittring – Johan Theorin
En man dör i ett stenras på en ödslig öländsk strand. På marken har han hunnit lägga en krans av rosor.
När polisen Tilda Davidsson lyfter på kransen hittar hon benrester från en man som sist sågs i livet tillsammans med hennes 86-årige släkting, skepparen Gerlof.
Gerlof är sjuklig och kraftlös, men måste ändå ta reda på varför en gammal tragedi ännu skapar rädsla och hat. Hat så starkt att mordet på stranden bara är början.
Kommentar:
Jag blev halvt galen och överlycklig när jag såg att Johan Theorin återuppväckt sin Ölandssvit med Benvittring. Äntligen! Det har gått åtta år sedan Rörgast, och hela tretton år sedan första delen Skumtimmen. Däremellan kom Nattfåk (min favorit) och Blodläge. Men när jag läser tillbaka i mina recensioner så inser jag mitt minne upphöjt de här böckerna till helt fantastiska, när jag i ärlighetens namn blev mer och mer svalt inställd ju fler delar jag läste. Låt mig förklara.
De båda inledande delarna sticker fortfarande ut för mig som ruggigt bra. Här är naturen, vädret, miljöerna så närvarande. Jag kände dofter, råfuktig kyla och saltstänk från havet. Det blir en perfekt blandning av vardag och mystik som skapar en känsla av att inte helt veta vad som försiggår, vilket gör de här spänningsromanerna till något utöver det vanliga.
Men den där känslan försvinner mer och mer för varje bok. Jag ska inte säga att de blir ordinära deckare, för de är fortfarande välskrivna och spännande. Men jag saknar den där speciella, förtrollande stämningen som fanns i början.
Trots att jag låter negativ så tycker jag ändå riktigt mycket om Benvittring. Det är en välskriven och spännande historia, ja flera historier som vävs fint samman och med flera drabbande livsöden. Jag tycker om både Gerlof och Tilda, och jag kommer definitivt att läsa även nästa del – för jag är helt säker på att det kommer en sexa.
Fakta:
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 416