The Rock Star in Seat 3A – Jill Kargman

När jag var yngre dagdrömde jag om just det här – att Jon Bon Jovi eller Nikki Sixx skulle hamna bredvid mig på flyget. Nu när jag är vuxen har jag mognat och drömmer istället om att det är Winnerbäck som slår sig ner där. (Och kanske ibland Nikki Sixx). Så klart att jag fastnade direkt för den här boken när jag läste om den och klickade hem den på stört. Och det visade sig vara ett mycket bra köp. Det är svårt att motstå den här historien.

 

The Rock Star in Seat 3A handlar om Hazel, som precis firat sin 30-årsdag. Hennes pojkvän Wylie är på väg att fria till henne, men Hazel är inte riktigt beredd att binda sig så hon duckar (det fantastiska!) frieriet och hastar iväg på en jobbresa till L.A. På planet blir hon uppgraderad till första klass och hamnar bredvid rockstjärnan Finn Schiller. Finn har varit Hazels idol sedan tonåren, hon älskar hans musik, hon älskar honom, och kvällen innan bekände hon för Wylie och sina vänner att han var hennes ”frikort”. Nu sitter hennes fantasi och rockgud där intill henne på planet och börjar prata. Det måste vara ödet.

 

Hazel kan inte tro att det är sant, och hon kan inte heller förstå att de klickar så bra. De attraheras av varandra direkt. Är det galet och fel att kasta sig in i en passionerad kärlekshistoria med en rockstjärna? Men kan hon låta bli? Hon har aldrig känt sig så levande. Finn har heller aldrig träffat någon som Hazel. Det är magiskt. Han känner att hon förstår honom och hans musik, och hon blir hans musa. 

 

Jag gillar Hazel, som inte är den vanliga chicklit-hjältinnan. Hon är kaxig, ironisk, jobbar med att marknadsföra tv-spel, ointresserad av kläder och yta. Hon saknar filter och säger saker utan att tänka. Hon är allt annat än perfekt. På ytan framstår hon som tuff, men är både sårbar och osäker, en kombination som skapar en trovärdig person.

 

Jill Kargman skriver bra. Dialogen är mycket bra, rapp och flirtig, och med ett fint flyt. Hazel och Finn gnistrar genom boksidorna. Det är en underhållande historia, en stunds förströelse och verklighetsflykt. Jag gillar det här jättemycket. Skulle jag fått bestämma så hade jag nog gjort slutet annorlunda. Det betyder inte att det är ett dåligt slut, det är tvärtom mycket bra, men jag hade hellre sett att det blev på ett annat sätt.

 

Förlag: William Morrow

Antal sidor: 200

Utgivningsår: 2012

Första meningen: I’ve never done heroin, but in that moment of running to see him again, I felt like a junkie sprinting to meet her dealer, waiting to cook up the smack in the spoon, tie the tourniquet on my arm, fill the needle slowly, close my eyes softly, and surrender my soul to utter bliss once more.

 

Finns på Bokus och Adlibris.