Kurt Cobain finns inte mer – Hanna Jedvik

Publicerad av
Det är 1992. Första skoldagen på gymnasiet. Alex och Lovis möts och hittar varandra så som man bara gör när någon totalt förstår en för första gången. Som i ett tyst samförstånd. De skapar sitt eget universum dit ingen annan släpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hänger, pratar ännu mer musik och om hur världen borde vara.
 
Alex är så fin att Lovis nästan dör. Men hur nära de än kommer varandra är det en del av honom som förblir en gåta. Han är en magnet, drar folk till sig, men är också destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man när den man älskar mest bara glider iväg och inte går att nå?
 
Kommentar:
Det här är en så vacker, sorglig och framför allt trovärdig, historia om Lovis och Alex. Om deras vänskaps-kärleks-relation som är så stark, och som bara är.
 
Jag åker direkt tillbaka till 90-talet när jag läser, i princip jämngammal med Lovis som jag är. Så oändligt länge sedan men samtidigt känns det som igår. Gymnasietiden, när inget var så viktigt som musiken, favoritbanden, låttexterna som passade så EXAKT in på livet och situationen man befann sig i just då.
 
Jag tycker mycket om Hanna Jedviks språk. Poetiskt och återhållsamt. Stilmässigt tycker jag det här påminner om Björn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn, den här balansen mellan det som är så skört, oskuldsfullt och vackert och så mörker, svärta och tragik.
 
Det här är så himla fint. Bitterljuvt och äkta.
 
Fakta:
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 201
Första meningen: På uppropet sitter du längst bak till höger i klassrummet och ritar i en syrenlila elevkalender.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Tonårsboken, Unga böcker och Sofies bokblogg.