Skogslandet – Lisa Röstlund

I skogslandet Sverige pågår en strid. Biologer larmar: de sista riktiga skogarna försvinner – snart återstår bara hyggen och plantager. Skogsbolag och andra forskare säger tvärtom: vi har aldrig haft så mycket skog som nu. Och mitt i brinnande klimat- och biologisk mångfalds-kris är man djupt oense om hur skogen ska användas för att bäst möta och bidra till att lösa den.

Kommentar:
Skogslandet är Lisa Röstlunds granskning av det svenska skogsbruket. Man kan säga att det är en fördjupning av den artikelserie som gick i DN förra året, det är i stor utsträckning samma historier som berättas och samma personer som får komma till tals.

Skogsbruk är känsloladdat för många och debatten har också blivit oerhört polariserad på senare år. Ingen vill ha sin favoritskog nedhuggen och ett nyblivet hygge är aldrig en vacker syn. Vi drömmer oss bort till John Bauerska sagoskogar, men samtidigt tycker vi om att vandra i välskötta skogar – som blivit besöksvänliga tack vare att skogsägaren röjt, gallrat och frihuggit, och dit vi färdats på vägar som en skogsägare anlagt.

Lägger vi till klimatfrågan så blir det än mer komplext – är det bättre för klimatet om skogen får stå kvar eller om den brukas? Därom tvistar forskare, beroende på vilka aspekter man väger in, och vilket tidsperspektiv man använder.

Jag förstår ju att det som driver Lisa Röstlund till att göra den här granskningen är hennes egen klimatångest. Hon har också sin inställning ganska tydlig, och jag tycker det är lite synd. Jag hade uppskattat lite journalistisk opartiskhet. Hon beskriver alla som är ”för skogsbruk” i negativa ordalag, medan de som är ”emot skogsbruk” närmast porträtteras som hjältar. Hela tonaliteten i språket förändras från varmt, mänskligt och känslosamt när ”aktivister” berättar, till hårt, kallt och ifrågasättande när ”skogsindustri” får komma till tals. Och hon intervjuar ju inte heller de mest sympatiska och charmiga företrädarna för skogsnäringen om man säger så, det hade nog gått att skaka fram några sympatiska och vältaliga förespråkare för den ”onda” sidan också.

För det blir väldigt polariserat. Onda mot goda. Svart och vitt. Rätt eller fel. Valet av intervjupersoner är ytterst tveksamt i åtminstone ett fall, då jag vet att den personen har en trovärdighet på minusskalan, vilket lätt skulle framkommit med en snabb bakgrundscheck på personen. Men det kanske är jag som är naiv och tror att journalister ska vara opartiska och jobba på det sättet.

Men visst har Lisa Röstlund massor av poänger, det är många relevanta frågeställningar som lyfts, och bör lyftas! Fast så mycket bättre det hade blivit med en något mer nyanserad och kompletterad bild.

Skogsbranschen är en liten och till synes incestuös värld där alla känner alla och många tänker på samma sätt. Men det är en ny generation på väg in, med friska ögon och nya tankar, som förhoppningsvis får ta plats. En sak är säker – skogsbruket förändras och utvecklas med tiden. De metoder och arbetssätt som används idag är ju inte desamma som för tio, tjugo, sjuttio eller hundra år sedan. Och det finns mycket som kan utvecklas till det bättre!

Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 300
Utgivningsår: 2022