Stål – Silvia Avallone
De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig.
Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell
Kommentar:
I Silvia Avallones hyllade debutroman Stål står trettonåringarna Anna och Francesca i centrum. De väntar på världen. De har varandra, och de har sitt utseende. De njuter av att männen och pojkarna tittar på dem och vill röra vid dem, att vara vacker och åtrådd är allt i deras värld. För om inte killarna vill ha dig är du ingen.
Deras värld är en sexistisk värld, med starka arbetarmän som sliter i stålverket, kvinnorna går hemma och städar, blir slagna av sina män, och om en kvinna läser morgontidningen betraktas hon som konstig. I allt detta hittar Anna och Fransesca en fristad hos varandra, men under ytan händer det saker som gör att vännerna glider ifrån varandra.
Stål är den sortens historia som gnager sig in i dig när du läser, den äter sig sakta in bit för bit för att slutligen borra sig fast i ditt innersta. Och där sitter den kvar. Jag har svårt att sluta tänka på Anna och Fransesca, på Via Stalingrado och alla människorna där.
”Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa? Vilken världsbild får man på en plats där det är normalt att inte åka på semester, att inte gå på bio, att inte veta något om omvärlden, att inte bläddra i en tidning eller läsa böcker, och det är bra så?”
Det tål onekligen att funderas på.
Stål har blivit en stor succé, inte bara i hemlandet där den nominerades till Italiens finaste litterära pris, Premio Strega. Den har även blivit en framgång i flera andra europeiska länder, och snart kommer den också som film.
Fakta:
Originaltitel: Acciaio
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 395
Utgivningsår: 2012
Första meningen: I linsens suddiga cirkel stod gestalten nästan stilla, utan huvud.
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Spetsig, Bookis och bernur.
Jag hade hört om boken bara som titeln. Kul att höra lite vad den handlar om. Ska ta och läsa den!
Jag läste ju också ut den här boken för en vecka sedan och jag älskar den. mer och mer för vare dag för jag kan inte sluta tänka på den och det är faktiskt rätt ovaligt för mig. Jag har rätt lätt för att släppa en bok och gå vidare til nästa. Allt i den välkända lässtressens namn. Det behöver inte betyda att jag ogillar en bok, men den här har så himla mycket som stannar hos en! Förmodligen månadsbästa i alla fall, troligtvis ännu mer! Får se hur länge den håller i sig hos mig.
Har nu slukat 100 sidor, detta blir dagens middag 🙂
Och nu har även jag läst Stål. Riktigt bra/otäck/tragisk. Det jag tänkte på var italienarnas hang-up på att vara smal. Jag har släkt i Italien och de är superkategoriska när det gäller smalhet. Det går liksom inte att vara fin om man inte är smal. (Och jag generaliserar säkert enormt nu, men ändå…)