Does the noise in my head bother you? – Steven Tyler

Rockbiografier ska läsas på engelska, det är något man alltid bör ha som regel och jag tror att det mer än någonsin gäller den här gången. Jag vet nu inte om boken kommer på svenska, men om så är fallet blir det en stor utmaning för översättaren. Boken är skriven som Steven Tyler pratar, det är mycket slanguttryck, rim och rytm, och egenpåhittade ord som är i princip omöjliga att översätta. Men det är perfekt att läsa den på engelska, för det gör att den känns äkta, väldigt nära, och verkligen berättad av honom själv.

Steven Tyler berättar här om sitt liv och sin karriär på ett öppet och frispråkigt sätt. Det som kanske skiljer honom från många andra rockstjärnor är att han inte hade en trasig uppväxt utan istället ett varmt och kärleksfullt hem fyllt av musik och nära till naturen. Det handlar mycket om musik och låtskrivande, naturligtvis, och dynamiken i Aerosmith. Han berättar om de olika missbruk, som följt honom hela livet, in och ut på avgiftning, och så samma visa igen. Hasch, kokain, heroin, quaaludes, opium, sex etc – eller mer innovativa saker som att röka plastskedar eller snorta sömnmedel.

Han berättar uppriktigt om sin relation med Joe Perry, som han kallar sin andra hälft och sin bror, men att det samtidigt inte finns någon (varken ex-fruar eller ex-managers) som kan göra honom lika förbannad. Det är mycket spänning och konflikter mellan dem, och det är väl just den komplexa relationen som är också är nyckeln till deras framgång. Det är ganska uppenbart att Tyler känner sig illa behandlad, och att han anser sig ha rätt, och alla andra har fel. Det gäller inte bara i relationen till Perry, utan även till övriga bandmedlemmar och sina fruar. Och också bandmedlemmarnas fruar, där han går extra hårt åt Perrys olika fruar. När man läser alla turer, oavsett vems ”fel” det är, så är det svårt att förstå att Aerosmith lyckats hålla ihop i över 40 år.