Sjöjungfrun – Camilla Läckberg

Förlag: Forum förlag
Antal sidor: 360
Utgivningsår: 2008

En man har försvunnit spårlöst i Fjällbacka. Trots att Patrik Hedström och hans kollegor på Tanumshede polisstation har gjort allt för att finna honom, vet ingen om han är död eller levande. Efter fyra månader hittas han. Mördad, fastfrusen i isen.

Fallet kompliceras när det avslöjas att en av hans bekanta, författaren Christian Thydell, under mer än ett års tid fått ta emot anonyma hotbrev. Christian står inför sitt stora genombrott och på releasefesten för sin roman Sjöjungfrun får han ytterligare ett meddelande. Han bryter samman och visar breven för Erica Falck, som har hjälpt honom med manuset.

Christian försöker sedan bagatellisera alltihop och vägrar att gå till polisen, men Erika smugglar med sig ett av breven och visar det för Patrik. Hon har anat att det är något som plågar Christian, och hon är oroad över vad som kan hända.

Patrik inser faran. Någon hatar Christian djupt. Och denna någon verkar vara en förvirrad och skadad person som inte skulle tveka att sätta sina hot i verket. Polisen inser snart att det finns ett samband mellan breven och mordet, och spåren för dem tillbaka i tiden …

Kommentar:
Läckberg är Läckberg, man vet vad man får och man blir inte besviken. Det blev jag inte heller denna gången, jag tycker nog att Sjöjungfrun är en av de bättre i serien. Men jag tror också att man måste ha läst de tidigare böckerna för att tycka om den. Skulle detta vara min första bekantskap med Fjällbacka-poliserna och Patrik och Erica så skulle jag nog inte bli särskilt imponerad. Det är många karaktärer att hålla reda på, väldigt många, och det blir hanterbart just för att man redan är bekant med flertalet.

Själva deckarhistorien är spännande och klurig, det tog mig ända till upplösningen innan jag listade ut vem som var mördaren, och det hör ju inte till vanligheterna i den här typen av deckare. Men slutet?! Såna slut kan man inte göra…