Tusen kvinnor och en sorg

Författare: Björn Ranelid
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 1998

Simon Bakke har enligt läkarna bara något år kvar att leva. Han är femtio år och man har nyligen upptäckt en tumör, omöjlig att operera.
Som ung studerade Simon matematik och fysik och hade tjänst vid universitetet i Bologna och Köpenhamn. Han tröttnade så småningom på forskning och undervisning och gjorde sig istället en stor förmögenhet på fastigheter och aktier. En kort tid var han gift, men hustrun lämnade honom plötsligt för en annan man. Sedan dess har han haft otaliga men flyktiga förbindelser med kvinnor.
Nu bor han ensam i en stor våning i Stockholm. När han en majkväll återvänder hem möter han en kvinna som städar trappan. Hon är klädd i ett vackert tyg som når ner till fötterna och han skymtar hennes mörka hud genom linnet. Maria är från Somalia. Hon flydde med sin son till Sverige från inbördeskriget, där hennes man och dotter dödades. Hon blev omskuren vid elva års ålder, hon har sett kameler gråta och hon har fått ett rapp av krokodilen när han simmade i floden. Simon drabbas av den måttlösa kärleken.

Kommentar:
Vi andas in ljus och tänder för våra drömmar.

Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de byggt bo i ditt hjärta.

Björn Ranelid? Jaja. Så har jag också tänkt i många år och inte ens gett honom en chans. Den här boken stod i min bokhylla i flera år innan jag läste den. Och jag föll direkt. Från första sidan var jag fast. Inte så mycket för handlingen som för det fantastiska språket. Jag är säker på att Björn Ranelid skulle kunna skriva om aktiekurser eller nationalekonomi eller bruksanvisningen till diskmaskinen på ett förtrollande sätt. Man kan slå upp vilken sida som helst i boken och hitta en mening som direkt hugger tag i hjärtat, och det har jag inte hittat hos någon annan författare. Det här är en långsam berättelse, språket är minst lika viktigt som själva historien.