American Dirt – Jeanine Cummins
American Dirt är en av de mest omtalade – och hatade – böckerna just nu. Förhandshypen inför bokreleasen har varit stor, och bland annat Oprah Winfrey har valt ut den till sin bokklubb. Men nu rasas det. Massiv kritik hävdar att boken är rasistisk, exploaterande och full av stereotyper. Mexikanska författare har gått ut och klagat på Cummins – för att hon berättar en historia som inte är hennes då hon inte har mexikanskt påbrå, och att hon dessutom tjänar stora pengar på det.
Förlaget har valt att ställa in signeringsturnén på grund av säkerhetsskäl, då Cummins fått ta emot mängder av hot och mordhot. Läser man recensionerna på Goodreads eller trådar på Twitter svämmar det över av hat, och Amazon har nu stängt av möjligheterna att kommentera.
Och själv sitter jag och förstår (nästan) ingenting. Jag förhandsläste American Dirt i höstas och blev helt uppslukad av historien. Jag kände direkt att det här stort, det här är fantastiskt, det här kommer att bli årets snackis. Men jag trodde aldrig att det skulle bli en snackis på det här sättet.
American Dirt handlar om Lydia som bor i Acapulco, äger en bokhandel, är gift med en journalist och mamma till åttaårige sonen Luca. Hon lever ett ganska bra liv tills något inträffar som gör att hon måste fly med sin son från drogkartellen – och knarkkungen – som styr över staden. Den enda vägen de kan fly är norrut, mot USA, med La Bestia, tåget som fylls av migranter på väg mot ett bättre liv. Inledningen är andlöst bra, och det fortsätter på samma sätt. Det är ett brännande aktuellt ämne med ökade flyktingströmmar och Trumps migrationspolitik. Ja inte bara Trump förresten, utan den åtstramande politik som förs över hela världen.
Jag upplevde romanen som både välresearchad och välskriven, på sina håll känns det nästan dokumentärt. Många av de migranter som Lydia och Luca stöter på längs vägen har sina historier att berätta, och de känns väldigt inspirerade av verkliga öden. Ibland blir det nästan föreläsande och utbildande, men det känns okej eftersom Lydia – liksom läsaren – är på många sätt naiv och ovetande om vad som pågår.
Det som också är så bra är att här blir flyktingen en människa. Det är lätt för folk att se migranter som en stor namnlös massa, men här blir migranterna personer. (Vilket Cummins också fått mycket kritik för att hon försöker skildra). Att Lydia inte är den ”typiska flyktingen” som söker sig ett bättre liv på grund av fattigdom eller krig, utan är en välsituerad och utbildad kvinna som tvingas på flykt gör det också det lättare för läsaren att identifiera sig. Jag tänker att det är väl toppen om amerikanska hemmafruar får upp ögonen, känner känslor, och lättare kan relatera?
Jag vänder mig verkligen mot kritiken mot att Cummins inte FÅR berätta en sådan här historia eftersom den inte är hennes. Det är helt befängt, det är fiktion, en roman. Det är inte så att när Cummins bok blir utgiven så förhindrar det en mexikansk författare från att bli utgiven. Det kan snarare hjälpa till, och väcka ett intresse för att hitta andra författare som berättat om liknande saker. Att det sedan råder snedfördelning i representationen för vilka författare som blir utgivna är en helt annan diskussion – och en jätteviktig sådan!
Just nu känns det som att allt med den här romanen ska brytas ned, och pekas på hur fel allt är. Att det är taggtråd på omslaget. Att vissa uttryck Cummins använt sig av är spanska och inte mexikanska. Vad spelar det för roll tänker jag? Det här är inte fakta utan fiktion.
Men med det sagt så finns det säkert en hel del rättfärdig kritik, men mycket är jag antagligen för okunnig för att förstå. Låt det bli en saklig debatt som vi alla lär oss något av istället för att hata och hota.
Det är oundvikligt att en sådan här storm färgar av sig på läsningen för alla som just nu plockar upp romanen. Jag skulle också läsa den med andra ögon nu än jag gjorde då. Men jag tänker hålla fast vid att det här är en fenomenal roman, för det är det.
American Dirt kommer ut på svenska nästa år.