De förjagade – Mikael Strömberg

I december 1917 skickas en grupp svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland. Vid ankomsten upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. De finner spår som visar tecken på strid. Isolerade och ansatta av meterdjup snö, sträng kyla och evigt nattmörker, står de nu inför ett okänt hot.
Kommentar:
Bara baksidestexten får mig att gå igång: vinter, kyla, Norrbotten. Och så lite skräck på det. Det lovar gott. Men jag blev tyvärr en smula besviken. Jag har tidigare läst Strömbergs Vätten, och den skrämde mig mer. Jag tyckte inte det här var så vidare läskigt.
Visst var det här okej läsning, men inte så mycket mer. Jag störde mig hela tiden på tidsandan. Det känns inte alls som 1917. Det finns inget som för tankarna dit, inte för mig i alla fall. Varken i miljöer, personer eller uttryck. Jag är på inga sätt en historieexpert men det här med elström mitt ute i norrbottniska skogarna vid den tiden? Och alla ficklampor? Det fanns väl kanske vid den tiden, men i den utsträckningen? Och att gräva en grav i frusna och snötäckta decembermarken? Äh jag vet inte. Jag störde mig på massor av såna saker som gjorde att jag aldrig hittade rätta känslan av att verkligen vara DÄR. En riktigt bra historia hade fått mig att bortse från allt sånt här, men nu tog det istället överhanden.
Fakta:
Förlag: Lind & Co
Antal sidor: 303
Utgivningsår: 2017
Finns på Bokus och Adlibris.