Hon som vandrar – Samar Yazbek

Rima sitter fastbunden i ett litet rum i Damaskus, oförmögen att göra annat än att vänta. Hela livet har hon fångats in, och hennes ben som aldrig kan sluta vandra, har fjättrats. Men om flickan förr hölls fången av moderns oro över att hon skulle springa sin väg, så är det nu något värre som har tagit makten över henne. I Syrien hörs krigs mullret allt högre, så högt att även oskyldiga mödrar dör och unga flickor hamnar i avgrunden.
Rima förstår sig inte på våldet omkring henne, kan inte ta in det hon ser utan fortsätter att söka efter skönheten i livet. Och lika rastlösa som hennes ben är, lika beslutsamt strejkar hennes tunga. För att betvinga sin rädsla och maktlöshet i det låsta rummet skriver hon istället ned sin historia.
 
Kommentar:

Hur skriver man om det som är grymmare än grymmast? Hur beskriver man krigets fasor när orden inte räcker till för att beskriva vad som pågår?

Samar Yazbek gör det genom en ung flickas ögon. Rima, som inte talar, men vandrar. Hon har ingen röst och tillbringar sina dagar fjättrad till sin mor eller till sitt rum. Får hon tillfälle så vandrar hon, rakt fram, utan avbrott, så långt benen bär henne. 
 
Men hon skriver. Och hon tecknar. Genom hennes ord och hennes ögon får vi en inblick i de våldsamheter som drabbar henne. Rima förstår inte allt hon ser, men läsaren förstår desto mer. Hon berättar med ett målande bildspråk – kemiska gasattacker liknas vid en färgsprakande målning av Chagall. Det är brutalt och vackert på samma gång. 
 
De sista hundra sidorna i boken gör mig andlös. Likt Rima fjättras jag, men vid boksidorna, och kan inte sluta läsa trots att det gör ont i hela kroppen. Jag fasar inför vad som händer på nästkommande sida, men jag kan inte sluta läsa.
 
Surrealistiskt och fasansfullt om krigets grymheter. Hon som vandrar kommer att följa mig länge, länge.
 
Fakta:
Originaltitel: Al Macha’a
Förlag: Ordfront
Antal sidor: 205
Utgivningsår: 2017
 
Finns på Bokus och Adlibris.