Snöbarnet – Eowyn Ivey

Alaska, 1920: Ett medelålders äkta par, Mabel och Jack, har slagit sig ned i Alaska. Där tänker de börja ett nytt och annorlunda liv. Men livet i ödemarken är hårt, och samtidigt tyngs de av saknaden efter det barn de aldrig fick. På årets första vinterdag grips de plötsligt av sprudlande livsglädje och bygger ett litet barn av snö. Nästa dag är snöbarnet borta… men de ser en glimt av en ljushårig liten flicka som springer iväg mellan träden.

 

Den lilla flickan kallar sig Faina. Hon lyckas oförklarligt överleva i den ogästvänliga naturen. Sakta, sakta vinner Mabel och Jack hennes förtroende, och så småningom börjar de betrakta henne som sin egen dotter. I tysthet föreställer sig Mabel att Faina fötts ur snö och is och kommit till dem som svar på deras önskan och längtan. Inte ens när hon tvingats inse att Fainas bakgrund är mycket mer jordnära och smärtsam kan hon släppa tanken på snöbarnet som kom till jorden på årets första vinternatt. Men ingenting är riktigt vad det verkar vara. Sanningen om Faina förändrar Jacks och Mabels liv för alltid… 

 

Det har mycket att göra med språket. Eowyn Ivey trollbinder mig med sitt vackra och poetiska språk. Själva berättelsen, med sin blandning av magiskt och drömlikt kontra den hårda verkligheten som nybyggare i Alaska, trollbinder mig också. Det är precis rätt blandning av magi och realism.

 

Faina är ett mysterium. Är hon på riktigt eller är hon ett fantastiväsen? Dialogerna där Faina är inblandad har inga markeringar vilket förstärker känslan av att hon bara existerar i Jack och Mabels tankevärld. Det är väldigt bra gjort, en detalj som ger stor effekt. 

 

Jag smälter inför denna magiska vintersaga. Det är en saga för vuxna, melankolisk och vemodig. Och alldeles, alldeles underbar.

 

 

Originaltitel: The Snow Child

Förlag: Bazar

Antal sidor: 381

Utgivningsår: 2014