Millie Birds bok om döda saker – Brooke Davis

Publicerad av
Millie Bird är sju år gammal och har hunnit lista tjugosju föremål i sin Bok om döda saker när hennes pappa plötsligt blir nummer tjugoåtta. Vem ska nu svara på alla Millies frågor om världen? Och vem ska göra hennes mamma glad igen? 
 
En dag blir Millie lämnad ensam kvar i köpcentret. Hennes mamma måste ha gått vilse på vägen tillbaka. Ingen lägger märke till den rödhåriga flickan med lika röda gummistövlar som sitter och väntar under stället med damunderkläder i kolossalformat. Inte förrän den åttiosexårige före detta maskinskrivaren Karl dyker upp. Karl hittar Millie. Och Millie och Karl hittar i sin tur Millies vresiga åttiotvååriga granne Agatha.
 
Alla har de förlorat någon. Karl sörjer fortfarande sin älskade fru, och Agatha har inte lämnat huset sedan hon blev änka. Tillsammans ger de sig av på en halsbrytande resa genom Australien. De är på jakt efter Millies mamma. Och de är beredda att bryta mot alla regler.
 
Kommentar:

Millie Birds bok om döda saker är ungefär en korsning mellan Hundraåringen, Min mormor hälsar och säger förlåt och Livet enligt Fikry. Här är pensionärer som rymmer från hem och drar iväg på äventyrlig road trip likt Hundraåringen, Millie Bird och Agatha Pantha och dialogen för tankarna till Elsa och mormor i Backmans bok, och själva känslan från Fikry-boken går igen i Millie Bird. Men samtidigt är den inget alls som de böckerna utan något helt eget. En udda, quirky, liten historia som är ett skönt läsäventyr.

Egentligen är det ju en hjärtskärande historia. Millies pappa dör och hennes mamma dumpar henne i ett varuhus, orkar väl inte riktigt med att ta hand om sitt barn längre. Och visst känns det i hjärtat när Millie väntar på sin mamma, under underkläderna i butiken. Hon väntar, och hon minns hur det var med pappa och mamma. Hur hon var prick ett, mamma prick två och pappa prick tre i hennes egna osynliga prick-till-prick, och hur det kändes dunk-dunk från deras hjärtan när de satt bredvid varandra i tv-soffan.
 
Och så kommer Karl, maskinskrivaren. Som skriver med fingrarna hela tiden. På bordet, på benet, på alla olika ytor skriver han. Han är ensam, han sörjer sin fru och utan henne är livet ett ingenting. Karl är en fantastisk karaktär, men strået vassare är ändå Agatha Pantha. Hon är helt underbar! Så där så man vill döpa sitt barn eller åtminstone sitt husdjur efter henne. Hon är också ensam och har inte lämnat huset sedan hennes man dog. Hon sitter i fönstret och ropar okvädesord till förbipasserande. ”För kort!”, ”För ful!”, ”För röda byxor!” och liknande. Oberoende av varandra beslutar sig både Karl och Agatha att hjälpa Millie hitta sin mamma, och den osannolika trion sammanstrålar och påbörjar sin road trip tvärs över Australien.
 
Jag gillar den här boken mycket. Den har en ton och en känsla som går in i hjärtat. Trots att den handlar om döden, om sorg och om saknad, så handlar den mer om livet, att våga leva och att våga ta risker. Det är upplyftande snarare än deppigt. Jag tycker också om Brooke Davis sätt att skriva, speciellt tillbakablickarna i karaktärernas olika liv är fint skildrade. Men dialogerna har jag problem med, de är genomgående skrivna med kursiv stil utan talstreck eller citationstecken och börjar inte ens alltid på ny rad så det är lite svårt att hålla reda på vem som säger vad, vad som sägs och vad som bara är en tanke. Men jag gissar att det är ett helt medvetet grepp av henne.
 
Millie Birds bok om döda saker är fin, bitterljuv sommarläsning.
 
Fakta:
Originaltitel: Lost and Found
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 251
Utgivningsår: 2015
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Carolina läser.