Stallo – Stefan Spjut

Publicerad av

Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler — att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.

Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.

Kommentar:
När jag var liten brukade min morfar berätta historier om landan, landkäringen som skrämdes och kunde lura bort dig i skogen, och om meokarn, en padda som tjuvmjölkade kor. Om bäcken där barn drunknade, och varför vissa myrar och stigar hette som dom gjorde. Och jag lyssnade med stora ögon och fascinerades av allt ”skrömt”.
 
Om Stallo-folket har det också berättats. De högresta människorna, som jämfört med den samiska befolkningen upplevdes som jättar och blivit till ett mytiskt inslag. Jag minns för övrigt ett möte med en, vi kan kalla honom speciell, släkting som visade sekelgamla foton och hävdade att vi härstammade från stallo på grund av förfäderna som var rejält mycket längre än alla andra på bilderna. Ja, nå… man vet ju aldrig… (Psst #boblmaf – det kan alltså finnas historiska förklaringar till min längd)
 
Jag har varit lite rädd för att läsa Stallo. Inte för att jag har trott att den skrämmer mig, utan mer för att ”min” bild av stallo inte skulle vara samma som Stefan Spjuts. Att han skulle hitta på saker som (nu höll jag på att skriva ”inte var sant”) inte stämde överens med min uppfattning. Men jag kan nöjd konstatera att det här är ett nästan 600 sidor långt läsäventyr.
 
Inledningen är helt fantastisk, stämningen och miljön är på pricken. Ett 1978 i sommarstugan, serietidningar, plastfigurer och Nordsjö färg på kepsen. Precis så var det. Förutom trollen. Det är ett långsamt tempo, detaljrikt, och så växlar tempot upp och blir intensivare. 
 
Miljöerna är bekanta och välskildrade. Det är alltid roligt när man känner igen sig i detaljer och omgivning som Ica Rajden, Norrländskan, Frasses, Vippabacken och så vidare. Själva historien kommer lite närmare då. 
 
Men jag tycker inte riktigt om strösslandet med ”riktiga personer” i handlingen. Lite kul när det började med Magnus Ekelund men när det sen spinner vidare med Sven Jerring, Barbro Jerring och så vidare så känns det olustigt. Vad skulle Sven och Barbro ha tyckt om att användas på det här sättet? Men jag måste erkänna att det också kittlar lite med tanken på farbror Sven som trolljägare.
 
Bortsett från det så gillar jag det här jättemycket. Det är spännande, annorlunda och välskrivet. Stefan Spjut är en mycket skicklig berättare. Jag läste faktiskt ut hela den tjocka boken i ett svep, jag ville inte lämna den här världen. Och ”den här världen” förresten, det är en värld som är högst trovärdig. Jag kan lätt tro på det här. När allt känns så vardagligt och hemtamt, och därpå kryddas med något övernaturligt så blir det riktigt bra.
 
Stallo ska för övrigt bli film, inspelningarna påbörjas 2014-2015. Jag är något tveksam till hur det här kan överföras till film på ett trovärdigt sätt, men jag hoppas på det bästa.
 
Fakta:
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 592
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Daggmasken som ligger klistrad mot asfalten är lång som en orm.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora och Bokfetischist.