Tell the Wolves I’m Home – Carol Rifka Brunt
Tell the Wolves I’m Home handlar om 14-åriga June som växer upp i New York. Året är 1987 och när Junes morbror, konstnären Finn, dör i aids rasar hennes värld. Han var hennes gudfar, hennes bästa vän och den ende som förstod henne. I samband med hans död så upptäcker June att Finn hade en partner sedan många år tillbaka, Toby. Mellan June och Toby växer en hemlig vänskap fram, med Finn i centrum.
Och det är en helt fantastisk berättelse som växer fram. Det handlar om kärlek, olika sorters kärlek, syskonskap, vänskap och hemligheter. Den är mångbottnad, välskriven, och bitterljuv. Enligt mig är nyckelordet för en bra bok just bitterljuv, den känslan som stannar kvar i kroppen efter en bitterljuv läsupplevelse är den bästa känslan någonsin.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna, främst June och hennes syster Greta. Systerskapet, avundsjukan, den kommunikation som ständigt pågår emellan dem trots att de är osams och hela familjedynamiken – mellan de vuxna syskonen Danielle och Finn och barnen June och Greta – det är riktigt trovärdigt skildrat.
Vänskapen mellan Toby och June är det allra bästa. Hur de lär känna varandra genom deras gemensamma minnen och känslor för Finn. Hur det visar sig att de saker som June förknippar med Finn egentligen kommer från Toby, att de genom alla år haft en sorts spökrelation där den ena inte vetat om att den andra fanns, men de har ändå påverkat varandra. Det är så rysligt fint och ledsamt på samma gång.
Åh, den här vill jag också läsa men kanske kan vänta till den svenska översättningen då 😉
"bitterljuv" är verkligen ett sånt där ord som jag aldrig kan motstå… bara att sätta den här på läslistan också, då! 🙂