Tell the Wolves I’m Home – Carol Rifka Brunt

Tell the Wolves I’m Home handlar om 14-åriga June som växer upp i New York. Året är 1987 och när Junes morbror, konstnären Finn, dör i aids rasar hennes värld. Han var hennes gudfar, hennes bästa vän och den ende som förstod henne. I samband med hans död så upptäcker June att Finn hade en partner sedan många år tillbaka, Toby. Mellan June och Toby växer en hemlig vänskap fram, med Finn i centrum. 

Och det är en helt fantastisk berättelse som växer fram. Det handlar om kärlek, olika sorters kärlek, syskonskap, vänskap och hemligheter. Den är mångbottnad, välskriven, och bitterljuv. Enligt mig är nyckelordet för en bra bok just bitterljuv, den känslan som stannar kvar i kroppen efter en bitterljuv läsupplevelse är den bästa känslan någonsin.

Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna, främst June och hennes syster Greta. Systerskapet, avundsjukan, den kommunikation som ständigt pågår emellan dem trots att de är osams och hela familjedynamiken – mellan de vuxna syskonen Danielle och Finn och barnen June och Greta – det är riktigt trovärdigt skildrat. 

Vänskapen mellan Toby och June är det allra bästa. Hur de lär känna varandra genom deras gemensamma minnen och känslor för Finn. Hur det visar sig att de saker som June förknippar med Finn egentligen kommer från Toby, att de genom alla år haft en sorts spökrelation där den ena inte vetat om att den andra fanns, men de har ändå påverkat varandra. Det är så rysligt fint och ledsamt på samma gång. 

Handlingen är strösslad med 80-talsreferenser, ibland känns det som att de är inlagda bara för att, men oftast är det på pricken. Nostalgifaktorns betydelse i en bok återkommer jag ofta till, och den ska inte underskattas. Hela tidsandan är också fångad, från rädslan för den nya hemska, sjukdomen aids till friheten hos barnen som växte upp utan särskilt mycket övervakning från skola och hem. Ängslighet och framtidstro på samma gång.
 
Jag får lite samma känsla efter vargboken som jag fick efter kaninboken, When God Was a Rabbit. Samma bitterljuva, melankoliska känsla bygger bo i mitt hjärta, och jag vet att jag precis varit med om en läsupplevelse utöver det vanliga.
 
“I felt like I had proof that not all days are the same length, not all time has the same weight. Proof that there are worlds and worlds and worlds on top of worlds, if you want them to be there.”
 
I höst kommer den på svenska med titeln Låt vargarna komma. Grattis x-publishing till ännu en pärla!
  
Fakta:
Förlag: Pan Books
Antal sidor: 375
Utgivningsår: 2013
Första meningen: My sister Greta and I were having our portrait painted by our uncle Finn that afternoon because he knew he was dying.
 
Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Dark PlacesBokhora och Onekligen.