Rockstjärnan gud glömde – Kee Marcello
Kee Marcello blev ny gitarrist i Europe 1986 då de just släppt The Final Countdown och var på väg att få sitt stora genombrott. Han klev rakt in i en rock’n’roll-cirkus som han dittills bara kunnat drömma om, full av droger, groupies och jetsetliv. Ändå var Kee ingen nykomling i hårdrockssvängen. Han hade högt anseende som producent och gitarrist och hade spelat i Easy Action och producerat den mycket framgångsrika Swedish Metal Aid-singeln ”Give a Helping Hand”. Då Europe behövde en ny gitarrist var Kee det självklara valet.
Nu berättar Kee för första gången allt om tiden som dekadent superrockstjärna på 80-talet. Han skildrar också framgångens baksida, konflikterna i bandet, den skoningslösa musikbranschen och helvetesresan ner i missbruket som höll på att kosta honom livet.
Kommentar:
Jag lyssnade mycket på Europe för en 20-25 år sedan, men de har aldrig varit ett favoritband. Jag tyckte Joey var alldeles för töntig och fejkad, men nu när jag lyssnar på dem kan jag verkligen uppskatta vilken grym röst han hade och att de faktiskt gjort ett gäng oförglömliga låtar som håller än i dag.
Kee Marcello släppte sin självbiografi härom året, skriven tillsammans med musikjournalisten Stefan Johansson. Den har inte lockat mig till läsning förrän nu när jag hittade den för billig peng på bokrean och slog till. Och det visade sig vara ett riktigt bra köp.
Boken börjar på klassiskt rockbiografimanér: med en nära döden drog/alkohol-relaterad upplevelse. Och sen får vi följa Kee, eller Kjell som han heter, från uppväxten i Västerbotten till den världsomspännande karriären. Det är stora kontraster, och det är en riktigt intressant läsning. Det ger trots allt en lite annan känsla när det handlar om en svensk kille: det är bekanta miljöer, musiker och människor och en hel del gemensamma beröringspunkter som gör det lättare att relatera till hans bakgrund och den resa han gör.
Här finns gott om roliga anekdoter och minnen. Och det bränner till ibland, speciellt när han berättar om sin pappa och ”brollan”. Ett stänk av bitterhet gentemot sina forna bandmedlemmar finns där också, särskilt riktat mot Joey, och utan att egentligen veta exakt vad som har hänt så känner man ändå sympati med Kee. Det är inte en skrytsam bok där Kee hela tiden lyfter fram hur bra han är, men visst lyser det igenom på sina ställen. Han vill nog gärna ha lite mer cred och upprättelse än han har fått. Han vill gärna visa att han är mer än ”den där andre gitarristen i Europe”. Vilket jag har full förståelse och all respekt för.
Det här är underhållande och fascinerande läsning. Jag älskar att läsa rockbiografier och förlorar mig mer än gärna ner i den dekadenta världen. Nu känns det dock som att det börjar ta slut på material. Nästan alla som jag vill läsa om har redan skrivit sina memoarer. (Förutom Axl och Izzy, men det kan jag ju se mig i månen efter). Men det finns också en svensk kille vars historia jag mer än gärna skulle läsa, det känner jag extra starkt efter de obetalbara anekdoter som återberättas i den här boken, och det är Fredrik von Gerber.
Fakta:
Förlag: Forum
Antal sidor: 310
Utgivningsår: 2011
Första meningen: Jag vaknar.
Jag gillade också att läsa om Kee, den var bättre än jag väntade mig. Jag läste sen boken om Europe för att få den andra sidan, men den boken visade sig vara skriven utan bandets medverkan och de smaskigaste bitarna citerades från boken om Kee.
Håller med om att Fredrik von Gerbers historia skulle vara intressant. Frågan är om han vill berätta, han ville inte bidra till boken om Noice som kom för några år sedan
Jag tyckte boken var bra, till och med bättre än väntat. Den kändes ärlig och uppriktig, trots att den gode Kee har en förmåga att höja sina egna insatser till skyarna så fort tillfälle ges…