Tusen små bitar – James Frey

James vaknar på ett flygplan, utan att ha en aning om vart han är på väg. Hans tänder är utslagna, hans näsa är knäckt och i hans kind finns ett stort hål. De senaste två veckorna är blanka, han minns ingenting. Han är tjugotre år gammal, har missbrukat droger i tre år och alkohol i tio.

 

Tusen små bitar gavs ut som en självbiografi, hyllades av många läsare och inte minst av Oprah som bidrog till att öka bokens popularitet då hon tog upp den i sin bokklubb. Men hela tiden fanns det röster som sa att boken var en bluff. Något som grävarna The Smoking Gun snappade upp, började granska boken och det visade sig mycket riktigt att stora delar av innehållet var rena lögner. Boken drogs tillbaka från försäljning, för att senare kompletteras med rättelser, och James Frey fick tala ut hos en mycket arg och besviken Oprah.

 

Påverkar det här hur jag som läsare ser på boken? Till viss del. Hade jag läst den utan att veta allt detta hade jag säkert känt mig lurad, men i och med att jag nu vet allt detta på förhand så blir det inte så. Det är fortfarande en stark historia, det är gripande och smärtsam läsning, oavsett sanningshalten. Men visst var det dumt att marknadsföra den som en självbiografi när det i själva verket är större delen fiktion. Det är dumt främst för att det ses som en ärlig berättelse, att bli fri från ett missbruk handlar så mycket om att vara ärlig mot sig själv och sin omgivning, och det faller lite platt när Frey i själva verket ljuger och ljuger. I boken skriver han också om hur han hatar missbrukare som ljuger om hur mycket de missbrukar. Hm.

 

Nåja. Jag gillar ändå det här, mycket. Det sprutar ilska genom boksidorna, det finns ett driv, och det är både skakande och omskakande läsning.

 

Originaltitel: A Million Little Pieces

Förlag: Gilla Böcker

Antal sidor: 472

Utgivningsår: 2012 (2003)

Första meningen: Jag vaknar till dånet av en flygplansmotor och känslan av något varmt som rinner nerför hakan.