The Fault in Our Stars – John Green

”My thoughts are stars I can’t fathom into constellations.”

The Fault in Our Stars är mer än en bok, det är en läsupplevelse av ett alldeles utsökt och sällan skådat slag. Hjärtat går sönder och blir helt igen, gång på gång när du läser. Det blir inte bättre än så här.

Hazel har levt med cancer i fyra år, stageIV-cancer, men tack vare en experimentell behandling har hon överlevt längre än någon först trodde. Hon vet att hon kommer att dö, men om det handlar om veckor, månader eller år kan ingen säga.

Hazels föräldrar ser gärna att hon deltar i en stödgrupp för ungdomar med cancer, och hon gör dem till viljes. För som hon resonerar: ”There is only one thing in this world shittier than biting it from cancer when you’re sixteen, and that’s having a kid who bites it from cancer.”

I stödgruppen möter hon Augustus som har förlorat ett ben i cancer, men är på väg att tillfriskna. Han har en framtid, något som Hazel inte har. Men det klickar mellan dem direkt, och båda deras liv kommer att förändras för alltid.

John Green har haft en särskild plats i mitt hjärta sedan hans fina Var är Alaska? Jag gillar hans sätt att skriva, han har en alldeles egen ton. Han mixar allvar med humor, och framförallt känns det alltid väldigt genuint. Det här ämnet är kanske det svåraste man kan skriva om, men han gör det utan att det blir smetigt och sentimenalt. Han väver in små trådar av hopp och ljus i allt det svarta och sorgliga. Jag har gråtit massor, både av sorg och för att det är så fint. Men jag har också skrattat.

Jag älskar karaktärerna, den ironiska, pessimistiska Hazel och den smarta, optimistiska Augustus. De kompletterar varandra, och deras kemi får boksidorna att skimra som tomtebloss. Deras dialog förflyttade mig tillbaka till 90-talets Dawson’s Creek, det klingar något av Dawson och Joey i deras snärtigt studsande och samtidigt djupa och filosofiska vokabulär.

The Fault in Our Stars är en historia som är både skör och spröd och stark och äkta. Du blir berörd så ända in i hjärteroten. Den är vacker. Den är sorglig. Men framförallt är den något alldeles extra.

Fakta:
Förlag: Dutton Books
Antal sidor: 318
Utgivningsår: 2012
Första meningen: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

Finns på Bokus och Adlibris.
Andra som bloggat om boken är Bokhora, Barnboksprat, Bokmalans liv & läsande, Breakfast Book Club, och Andréa i Boklandet.