Sömngångerskan – Essie Fox
Sjuttonåriga Phoebe Turner är på teatern för att se sin moster Cissi sjunga, fast hon vet att hennes mamma, den väldigt religiösa Maud, tycker att flickor inte har något där att göra. Om Maud fick som hon ville skulle alla teatrar stängas.
I teatermörkret får Phoebe syn på en mystisk man som hon känner sig oförklarligt dragen till. Han heter Nathaniel Samuels och mötet med honom kommer att få ödesdigra konsekvenser för både Phoebe, Cissi och Maud.
Kommentar:
Jag hade såna höga förväntningar på den här boken, ett fantastiskt fint omslag och en spännande story som lovade så gott. Boken beskrivs som en blandning av Sarah Waters och Charlotte Brontë, och det kan ju nästan inte bli bättre än så. Men om jag var personen som kom på den liknelsen skulle jag skämmas, Essie Fox berättelse har ingenting med Brontë eller Waters att göra.
Jag tycker inte direkt att den är dålig, men jag får liksom inget grepp om den. Bitvis fängslades jag av handlingen, men lika ofta upplevde jag det osammanhängande, segt, och framförallt känslolöst. Och är det något jag vill ha när det är viktorianskt och mystiskt så är det passion. Här tänder det aldrig till utan puttrar på lite halvljummet hela tiden. I sömngångartempo.
Men omslaget, åh det är så fint!
Fakta:
Förlag: Damm Förlag
Antal sidor: 399
Utgivningsår: 2011
Finns på Bokus och Adlibris.
Fler som bloggat om boken är Fru E, Stringhyllan, Breakfast Book Club och Bokomaten.
Alltså, en stor eloge förfint omslag ska de ju ha, men tyvärr tyckte inte jag att den räckte hela vägen. Handlingen BORDE kunna få igång en, dolda begär och en aningen spökhistoria i viktorianska england, vad kan gå fel liksom. Tydligen rätt mycket för jag störde mig enormt på både karaktärerna och språket.