Resa genom ensamheten – Plura Jonsson

”Var det jag som levde det här livet och isåfall, varför då? För att ta mig genom mörkret, genom dagarna, genom jävligheterna, för att älska och drömma, för att svika och bli sviken? Varför gjorde jag det här, varför betalade jag ett så högt pris – för ensamheten, för ingenting?”

Resa genom ensamheten – Svart blogg och Det ljuva livet är Pluras texter, minnen och tankar från det liv som blev hans. Kanske mer vittnesmål än självbiografi, då det inte är en kronologisk berättelse från a till ö, utan texterna hoppar en del i tiden, tangerar varandra och ibland upprepas samma händelse ur olika perspektiv.

Jag har aldrig varit ett stort Eldkvarn-fan, det är egentligen först på senare år som jag börjat lyssna mer på dem som en följd av att jag fastnat för Plura, för hans texter och för den person han verkar vara. Det är något hos den mannen som fängslar mig. Han är en man som levt. Jag har levt mitt liv längst ut på fingertoppen av handen som han själv skriver i Blues för Bodil Malmsten. Det syns i hans ögon; där finns ett vemod, en vishet, en sorg och en glöd. Och han verkar också vara en sån skön och avslappnad person. Tänk att få sitta mitt emot herr Jonsson i hans kök, äta rotmos och fläsklägg, dela en flaska rött (eller två), röka cigaretter och lyssna på honom när han berättar om livet! Det vore höjden av lycka för mig.

Att Plura kan skriva är förstås inget nytt, men det är trots allt något annat att skriva en bok än att skriva låttexter. Å andra sidan har hans låtar ofta varit små berättelser i sig själva, mer än traditionella vers-vers-refräng låtar. Och visst lyckas han även med bokformatet. Det här är välskrivet och med humor, eftertänksamhet och självdistans flyter orden ihop till en vackert och poetiskt berättad historia.

Det är en utlämnande bok, han lämnar ut sig själv och personer i hans omgivning. Men det finns också saker han inte berättar om, saker han inte minns eller har förträngt. Hans syster Eva omkom tragiskt i tonåren, och det är en händelse som man förstår satte djupa spår. Så pass djupa att han inte ens kan minnas henne, vem hon var eller saker hon sa. Han sörjde henne aldrig, och i familjen sörjde man inte öppet utan teg. När han berättar om detta bränner det till extra mycket. Även hans 80-tal, då både alkohol och kokain flödade, är mestadels höljt i en dimma.

Jag tycker bäst om den första delen av boken, minnena från barndomen och uppväxten. 70-talets magra år i Stockholm och kollektivet ute vid Edsviken är intressant läsning och, som Plura också påpekar, är nog material för en helt egen bok.

Mycket mat finns det förstås också med i boken, nästan på varannan sida berättas det om vad han åt just då. Allt från mamma Magdas berömda julbord, äggmackor på konditori Broadway, isterband i kollektivet, grillad makrill på Koster, anklever i New York, och så vidare.

Jag tycker det här är helt lysande – uppriktigt, känslosamt och starkt berättat av en av Sveriges största artister.

Fakta:
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 400
Utgivningsår: 2008
Första meningen: Det här är mina minnen av det liv som blev mitt; barndomen och uppväxten i Norrköping, alla år på vägarna med Eldkvarn, skärvor, en del suddiga andra skarpare, en del så skarpa att de fortfarande gör ont.