Paula Spencer – Roddy Doyle

Paula Spencer är fortsättningen på Kvinnan som gick in i dörrar, som jag tyckte var rysligt bra. Ett av de starkaste kvinnoporträtt jag läst.

När boken börjar har det gått nio år. Paula har varit nykter i fyra månader och fem dagar, men känner ständigt suget och törsten. Hon arbetar fortfarande som städerska, men numera är hon den enda irländska bland kollegorna som alla kommer från Östeuropa eller Afrika. Det är inte bara Paula som förändrats, även Irland.

Hennes yngsta barn, Jack och Leanne, bor kvar hemma och hon oroar sig för Leanne som verkar följa i Paulas fotspår. Hon känner skuld för hur hennes drickande påverkat barnen, alla på olika sätt. Äldsta dottern Nicola som under uppväxten tog på sig rollen som extramamma åt sina syskon fortsätter att ta hand om Paula och ser till att hon klarar sig. John Paul rymde hemifrån som tonåring och fastnade i heroinmissbruk, nu är han ren och de har börjat återknyta kontakten. Leanne har blivit alkoholist. Yngste sonen Jack får hon inte riktigt något grepp om.

Det här är inte en lika stark bok som Kvinnan som gick in i dörrar. Delvis beror det nog på att den var skriven i första person, medan Paula Spencer är skriven i tredje person. Man kommer inte lika nära inpå. Den här läste jag på engelska, medan Kvinnan… läste jag på svenska. Dialogen uppskattar jag mer på originalspråk, men i övrigt har den inte samma styrka. Det är fortfarande en mycket bra bok, och det är ett måste att läsa den om man vill veta hur det går för Paula.

Fakta:
Förlag: Random House UK
Antal sidor: 277
Utgivningsår: 2007
Första meningen: She copes.