Dödgrävarens dotter – Joyce Carol Oates

Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 624
Utgivningsår: 2008

I slutet av 30-talet anländer den tyskjudiska familjen Schwart till USA, på flykt undan nazisterna. Det enda arbete som fadern, tidigare matematiklärare, erbjuds är som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare. Den bräckliga familjen förföljs och hånas i staden där de slår sig ner och allt slutar i en våldsam tragedi. Sextonåriga Rebecca, dödgrävarens dotter, lämnar hemmet, får arbete som hotellstäderska och hamnar snart i ett äktenskap med en misshandlande man. Tillsammans med sin lille son flyr hon, byter identitet och hela tiden med den begåvade sonens bästa för ögonen tar hon sig fram genom efterkrigstidens Amerika.

Kommentar:
Det här en storslagen bok som spänner över flera decennier. Och härligt många sidor! Det är en stark berättelse om en kvinna som försöker fly sitt förflutna och sina minnen, som gör allt för att upprätthålla en stark fasad, men inuti plågas hon av det hon upplevt som barn och i sitt äktenskap. Hon berättar inte för någon vad hon varit med om, sin bakgrund eller ens sitt riktiga namn. Av rädsla men också av ren överlevnadsinstinkt.

Första delen av boken är mörk och fylld av våld och hemskheter, men det blir ljusare allt eftersom. Hela historien och alla personer är så komplexa, mycket finns där mellan raderna som man själv får dra sina slutsatser av. Man läser och följer Rebeccas öde, man känner med henne men man känner henne egentligen inte. Hon är inte en enkel person att förstå sig på, men det är inte meningen heller.

Det är en bok som ger en mer och mer som läsare hela tiden, alla små detaljer som var för sig kanske inte betyder något speciellt, men sammantaget får en helt annan innebörd. En mycket välskriven bok. Kanske en lite tung och dyster historia, men den känns äkta och "riktig". En riktig bok helt enkelt. Läs den tycker jag!