Försvinnanden – Jodi Picoult

Delia Hopkins har haft en idyllisk uppväxt i det lantliga New Hampshire tillsammans med sin pappa som är änkling. Nu har hon själv en liten dotter, en fästman som älskar henne och en egen spårhund som hjälper i arbetet med att finna försvunna personer.

Men när Delia är mitt uppe i förberedelserna för sitt bröllop börjar märkliga minnesbilder dyka upp i hennes huvud, minnen som inte alls överensstämmer med den barndom hon trott sig ha haft. Snart knackar polisen på dörren och en hemlighet avslöjas som får Delias hela tillvaro att falla samman. Chockad och förvirrad måste Delia försöka pussla ihop sanningen om sig själv och om de människor hon älskar.

Kommentar:
Jodi Picoult är en av mina favoritförfattare, hon skriver alltid läsvärda böcker och skyggar inte för svåra ämnen. Som alltid är inget svart eller vitt i hennes berättelser, utan här finns hela gråskalan med.

Historien berättas av Delia, hennes far Andrew, hennes man Eric, hennes bäste vän Fitz och hennes mor Elise. Lite jobbigt tycker jag det är med så många olika berättarröster, det gör att det blir lite hoppigt och spänningen förstörs litegrand av de ständiga växlingarna. Många bitar känns också helt ovidkommande för berättelsen, som Andrews tid i fängelset, metamfetamin-historierna och gängvåldet. Jag förstår faktiskt inte vad det hade med i boken att göra?

Det här är inte en av mina Picoult-favoriter, utan det är nog faktiskt den sämsta jag läst av henne. Men det betyder inte att det är en dålig bok, bara att Picoult vanligtvis håller mycket högre klass än så här. Som alltid väcker hennes böcker många tankar och funderingar, gjorde Andrew rätt eller fel när han kidnappade sitt eget barn? Hur skulle man själv ha gjort i samma situation? Hur går man vidare med sitt liv när det varit en lögn i 28 år?

Fakta:
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 432
Första meningen: Jag var sex år när jag första gången försvann.