Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt.
Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Kommentar:
Jag sorterade tidigt in
En man som heter Ove i det där ”ointressant och inte min grej”-facket på grund av alla jämförelserna med
Hundraåringen, Sveriges kanske mest överskattade bok. Men så i somras läste jag
Min mormor hälsar och säger förlåt och föll pladask. Vilken pärla! Den vann mig över totalt, och jag läser den just nu som högläsningsbok för åttaåringen. (Det funkar alldeles utmärkt kan jag berätta.)
Och En man som heter Ove är faktiskt ännu bättre. Det är en rejäl känslostorm. Tårar, skratt och ilska blandas om vart annat. Så väldigt, väldigt rolig och samtidigt så väldigt, väldigt sorglig. Jag tar den vresige gubben Ove till mitt hjärta, liksom de flesta andra som läst den här boken också verkar ha gjort.
Jag trodde verkligen inte att jag hade så mycket gemensamt med en grinig gubbe, och Ove med sin nitiska ”rätt-ska-vara-rätt”-attityd ligger egentligen väldigt långt ifrån min personlighet, men jag erkänner att jag flera gånger under läsningen med fasa tänkte ”Herregud, jag ÄR Ove!”. Det finns nog något där som vi alla kan känna igen oss i. Inte bara jag, hoppas jag.
Jag tokälskar Ove. Det här är en tragikomisk och eftertänksam historia som inte lämnar någon oberörd. Inte ens en man som Ove.
Antal sidor: 348
Utgivningsår: 2014
Första meningen: Ove är 59 år gammal.
Jag tycker verkligen det är synd att denna jämförs med Hundraåringen, ville inte heller läsa den på grund av det. När jag väl läste den reagerade jag precis som du 🙂
Vilken fin recension, och jag känner precis som du. Tokälskar den 🙂
Precis så var det för mig också! Jag blev överraskad att jag tyckte så mycket om boken!Då ska jag ta och läsa boken om mormor jag med.
Den här går ju absolut inte att jämföra med 100-åringen. Boken om Ove är helt fantastisk och som du beskriver så rör den verkligen upp känslor. Jag har både Min mormor…. och nya boken av Backman som jag snart skall läsa. Skall bli så kul.
Jag tycker själv inte om boken om Ove då jag är en av dem som jämför det med hundraåringen. DOCK, det som jag tyckte det var bra med den var att jag visade känslor när jag läste den så som ilska, men även lite sorg då man ändå tyckte lite synd om honom. Inte många böcker som har fått mig att känna så.